Ett av de äldreboenden där språkombud i dag är en etablerad del av verksamheten är Koppargården i västra Stockholm. Där är majoriteten, 80 procent av de 160 medarbetarna, utlandsfödda.

Språkombud är medarbetare som har till uppgift att stötta kollegor som inte har svenska som första språk. Med stöd av chefen arbetar de för att hela arbetsplatsen ska bli språkutvecklande.

På Koppargården finns tolv språk­ombud som stöttar sina kollegor i svenska, både muntligt och skriftligt, som en integrerad del av sina arbetsuppgifter.

Just denna tisdagseftermiddag är det möte mellan fyra av Koppargårdens språkombud – Anita Schörling, Ndeye Mbow, Jenny Albinsson och Rut Habtegherghish – och biträdande enhetschef Katarina Näreskog. Sedan starten för två år sedan ses de en gång i månaden och diskuterar vad som hänt sedan sist och hur de kan gå vidare.

Som första punkt berättar de om framsteg i dokumentationen.

– Alla har kommit in i vårt dokumentationssystem och loggar nu in självmant. Ibland blir det kort och fel, men det är en början. Dessutom turas nu alla om att svara i arbetstelefonen, berättar undersköterskan Anita Schörling från sin avdelning och ser nöjd ut.

”När stämningen hettar till är det bättre att vänta med att prata tills känslorna dämpats.”

Alla lyssnar uppmärksamt och ger varandra uppmuntrande kommentarer.

– Dokumentationen har blivit bättre också på min avdelning. Jag brukar rätta mig själv tillsammans med mina arbetskamrater och det har gjort att det blivit mer öppet, säger undersköterskan Ndeye Mbow.

Att tala svenska är ett villkor för att jobba på Koppargården. Men när det kommer till de växande kraven på skriftlig dokumentation är många mera osäkra – att prata svenska är en sak, att skriva en annan.

Många av medarbetarna mäktar inte riktigt med att dokumentera och klarar sig kanske undan genom hjälpsamma kolleger. Ovana vid datorer och inloggningar gör det också svårt att komma igång. Många vill heller inte visa att de är ovana vid att skriva på svenska.

– Det kan vara så att människor talar bra svenska, men att det svenska skriftspråket inte riktigt finns, förklarar undersköterskan Jenny Albinsson.

När hon och kollegorna beskriver sin vardag som språkombud blir det tydligt att det är ett förbättringsarbete som löper parallellt med omvårdnadsarbetet.

Det kan innebära att sätta sig med en kollega framför datorn och ge stöd vid en journalanteckning. Eller att rätta språkfel, inte en utan många gånger.

– Jag är språkombud framför datorn, i omsorgen och i samtal med mina kollegor. Men det betyder inte att jag är svensklärare, utan att mina arbetskamrater kan fråga mig om svenskan och att jag, om de vill, säger till när det blir fel, summerar undersköterskan Jenny Albinsson sin roll.

– Det viktiga är att vi inte kränker någon när vi rättar språket. Därför frågar vi alltid om det är okej att vi säger till. Vi ska ge stöd, inte skapa skuld om språket brister, säger kollegan Anita Schörling.

Ett annat utvecklingsområde för språk­ombuden är APT-mötena. De domineras lätt av några som är vana att uttrycka sig, men nu fördelas ansvaret för mötena på mindre grupper så att alla ska komma till tals.

– Vi vill verkligen att fler ska prata mer och på det senaste APT-mötet kände jag att det hände något och blev just så, säger Anita Schörling.

Språkombudens egna månadsmöten innebär också att spåna idéer och tänka framåt för att hitta olika sätt att stötta kollegorna. Målen är tydliga och finns nedskrivna i en handlingsplan som stadgar vilka uppgifter som faller på chefen, på språkombuden och på medarbetare – de tre beståndsdelar som alla måste samverka om det ska ske en språkutveckling. På det sättet blir bristande språkkunskaper inte ett individuellt problem utan en angelägenhet för alla.

När det gemensamma arbetsspråket inte flyter blir det lätt missförstånd. När en fråga besvaras med en nick eller leende, så betyder det inte självklart att budskapet gått fram.

– Det är för många en skam att inte kunna språket och därför är det viktigt att vi skapar ett öppet klimat, där vi hellre frågar fem, sex gånger än att låtsas som om det fungerar, säger Katarina Näreskog.

Också kulturella skillnader kan skapa irritation. Det kan vara sättet att uttrycka sig, till exempel att ha ett högre eller mer burdust tonläge än vad som är vanligt för den som är uppvuxen i Sverige. Men lika gärna kan en begäran att utföra en uppgift med orden ”skulle du vilja?” missförstås, eftersom människor i många kulturer är vana vid rakare direktiv.

– När stämningen hettar till är det bättre att vänta med att prata tills känslorna dämpats, konstaterar språkombudet Rut Habtegherghish.

Hur kan förståelsen för olika kulturer förbättras? Det är ett av dagens teman på språkombudens möte och idéerna flödar fram och tillbaka på olika övningar som kan göras på ett ATP. Ett förslag är att två personer sitter med ryggen mot varandra. Den ena berättar om något, den andra ritar det som sägs.

Katarina Näreskog har provat.

– Det blev många missförstånd och mycket skratt, berättar hon.

I dag finns cirka 500 utbildade språkombud i Stockholm och ungefär lika många i övriga landet. Utbildningen är både webbaserad och rymmer fysiska möten. Mellan mötena arbetar de blivande språkombuden med olika uppgifter på sina egna arbetsplatser, bland annat gör de tillsammans med chefer och medarbetare en handlingsplan för att skapa en språkutvecklande arbetsplats.

Språkombudet Ndeye visar kollegan Aziza Abdalla några detaljer i dokumentations­programmet.

 

Mötet följer varje gång en bestämd dagordning. Vad har fungerat och hur ska arbetet bedrivas vidare.

Inger Öberg och Rut Habtegherghish diskuterar matsedeln, som ibland rymmer maträtter som är svåra att förstå för den utlandsfödde.

Prev

Next

Språkombud har nu funnits i drygt tio år och de utvärderingar som har gjorts visar att de arbetsplatser som lyckas är de som satsar långsiktigt. Ett absolut måste är också chefernas stöd. De ger ombuden mandat att handla och skapar förutsättningar tidsmässigt. Och då ger det resultat.

Kerstin Sjösvärd, som arbetat med språkombud i drygt femton år och i dag är verksam vid VO-College, konstaterar att där det fungerar med språkombud påverkar det både arbetsplats och arbetsmiljö.

– Det blir lättare att rekrytera personal, sker färre missförstånd och misstag –  omsorgen om de äldre blir bättre och säkrare, säger Kerstin Sjösvärd.

Och på Koppargården märker enhetschef Ewa Örjebo att språkombudens arbete börjar ge resultat. Många utlandsföddas motstånd mot att dokumentera skriftligt eller att ta telefon har minskat och allt fler börjar ta aktiv del och uttrycka sig på arbetsplatsträffarna.

– Språkombuden är en tillgång i verksamheten, det kan vi se genom större delaktighet, medvetenhet om språket och ansvarstagande. Vi får tryggare boenden och nöjdare anhöriga. Och för oss har det bara kostat vikarieersättning för dem som gått utbildningen, säger hon.