Arbetskraftsinvandring har i decennier bidragit till det svenska välståndet och industrins framgångar. I dag skulle den svenska äldreomsorgen inte fungera utan utlandsfödd personal.

Exakt hur stor denna personalgrupp är finns det inga exakta siffror på. De som ofta används presenterades 2013 av fackförbundet Kommunal, alltså före den stora flyktingvågen 2015.

Rapporten visade att då var i genomsnitt var fjärde anställd inom äldreomsorgen utlandsfödd och i Stockholm så många som varannan. Sedan dess har andelen ökat, bland annat beroende på den stora personalbristen som gör att bristande språkkunskaper godtas för att klara bemanningen.

En mångkulturell arbetsplats är en tillgång på flera nivåer, inte minst eftersom många äldre är uppvuxna i andra länder. Samtidigt ställer det också stora krav på arbetsgivarna att se till att personalen både talar och skriver svenska.

”Den som har svårt att uttrycka sig begripligt får också problem i samspelet med kollegor, äldre och deras anhöriga.”

Ytterst handlar det om patientsäkerhet, men också om trygga arbetsvillkor. I ett arbetslag som har hand om äldre som behöver stöd och vård måste alla kunna lita på varandra. Annars får det konsekvenser för såväl äldres välbefinnande som personalens arbetsmiljö.

Dessvärre gör personalbristen också att det ofta inte finns resurser att låta en nyanställd eller vikarie med knackig svenska gå bredvid en mer erfaren kollega.

Den som har svårt att uttrycka sig begripligt får också problem i samspelet med kollegor, äldre och deras anhöriga. Av samma skäl blir det svårt, ibland omöjligt, att förstå brukarens genomförandeplan, att dokumentera och skriva avvikelserapporter. Samma sak med telefonsamtal för att larma eller beställa mat, vilket ökar ansvaret och arbetsbördan på de kollegor som behärskar språket.

Situationen är alarmerande enligt IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som i en rapport tidigare i år pekar ut bristande kunskaper i svenska som ett riskområde.

IVO konstaterar också att personal, trots en svensk utbildning, inte har tillgodogjort sig tillräckliga språkkunskaper. I rapporten varnar IVO för att äldre därför kan få felaktig vård och omsorg, ökad risk för skador och att omsorgen inte kan leva upp till den nationella värdegrunden inom äldreomsorgen.

Vilka språkkunskaper som krävs beslutas av den enskilda kommunen. Socialstyrelsen rekommenderar att personalen ska ha ”förmåga att förstå, tala, läsa och skriva svenska”.  En kunskap som myndigheten konstaterar att personalen kan få i kurserna svenska eller svenska som andra språk på gymnasienivå eller på annan motsvarande utbildning.

Men, som IVO konstaterar och som många chefer instämmer i, så har många trots det allvarliga problem med göra sig förstådda både muntligt och skriftligt på svenska. Det är självklart mycket oroande. Äldreomsorgen behöver kompetent personal, oavsett ursprung. Men då krävs att de får stöd för att lära sig svenska.

När svenska företag skickar personal utomlands erbjuds de ofta både intensivkurser och konversationsgrupper för att vässa sin språkkompetens.  Inom omsorgen är den traditionen svagare. Ljuspunkterna är de omkring 1000 språkombuden och de kommuner, till exempel Tjörn, som satsar på utbildningsprogram.