Ulrika Beck-Friis: Anhörigvård – den nya kvinnofällan

Oavsett vilken organisation eller myndighet som rapporterar om hur många som vårdar sina äldre släktingar eller närstående, är bil­den entydig: De blir bara fler och fler.

Över 100 000 personer beräknas ha gått ner i arbetstid för att stötta äldre anhöriga. Utöver det har omkring 30 000 personer av samma skäl helt slutat att förvärvsarbeta. Oftast är det kvinnor mellan 55 och 64 år som rycker in.

Detta får konsekvenser för jämlikheten inom vården, vilket också lyfts i direktiven till utredningen om en nationell kvalitetsplan för den svenska äldreomsorgen, som tillsattes i juni 2015 och lämnar sitt förslag våren 2017. I direktiven står bland annat:

Äldre får betydande hjälp från sina barn eller andra närstående. Det är för många en naturlig del av livet och ett sätt att vara nära och hjälpa sina anhöriga. Många slutar sitt arbete eller går ner i arbetstid och här finns tydliga klass- och könsmönster. Anhörigvård är vanligare inom lägre inkomstgrupper och 70 procent av vårdgivarna är kvinnor. Det är centralt för en jämlik äldreomsorg att anhörigas insatser idag är, och också i framtiden ska vara, grundade på frivillighet.

"Anhörigvård är vanligare inom lägre inkomstgrupper och 70 procent av vårdgivarna är kvinnor."

Studier visar också att en majoritet av äldre, både i Sverige och övriga Norden, hellre vill ha offentlig omsorg framför att bli beroende av sina anhöriga. Flera stora undersökningar visar också att äldre vill bo kvar hemma så länge det går. Fyra av fem personer över 80 år i Norden bor också kvar hemma. Nio av tio pensionärer bor i vanliga bostäder utan behovsprövning. Enligt rapporten ”Så bor 80+ i Norden” ställer det ökade krav på en utökad hemtjänst, fler tillgängliga bostäder och insatser för att förebygga ensamhet.

Det politiska målet för äldreomsorgen är, i samklang med äldres önskan, att så många som möjligt ska kunna bo kvar hemma. Antalet platser på särskilda boenden har också minskat kraftigt i alla de nordiska länderna. När en äldre till slut flyttar handlar det ofta om en demenssjukdom.

Därför har det under flera år pågått en utbyggnad av boende­platser för äldre demenssjuka. Men nu har utvecklingen vänt. En sammanställning som Socialstyrelsen har gjort på uppdrag åt tidningen Äldreomsorg visar på en minskning med cirka 500 platser mellan 2014 och 2016. Detta ökar inte bara lidandet för de demenssjuka utan ökar med största sannolikhet också pressen på deras anhöriga.

Här finns en tydlig parallell till barnomsorgen. Förskola och familjedaghem har gjort det möjligt för kvinnor att arbeta utanför hemmet. På samma sätt ökade valfriheten både för äldre och deras barn, framför allt döttrar, när hemtjänsten byggdes ut under andra hälften av 1900-talet. Men sedan 90-talet har denna valfrihet blivit mer beskuren. Därför fördjupar vi oss i det här numret av tidningen, på sidorna 24–26, i hur det påverkar såväl äldre som deras anhöriga.

Om bara några månader, mars 2017, får vi veta vad utredaren Susanne Rolfner Suvanto föreslår för åtgärder för att anhöriga, oftast kvinnor, inte ska bli vårdare åt sina åldrande föräldrar.

Taggar

Ulrika Beck-Friis

Ulrika Beck-Friis

Chefredaktör

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant