Gräs, grus, grå granit. Det varierade under­laget gör promenaden runt demensboendet till en stärkande balansövning. Slingan är ett av många inslag i utemiljön som både bidrar till omvårdnaden och ska göra vardagen lite trivsammare för de boende på Akvarellen i Kumla.  

– Träning i den naturliga vardagen. Det är så vi vill jobba, säger arbetsterapeuten Helen Jonasson.

Ett par veckor före invigningen visar hon och verksamhetschefen Lise Ohlin runt i de ljusa lokalerna. Några av de 6 700 kvadratmetrarna är fortfarande täckta av skyddande papp. Bygghjälmar jäktar fram, en med hoprullade ritningar under armen, en annan med en slagborr i högsta hugg. Skyltar skruvas fast; här en rullstolsdusch, där en plats att ladda elrullstolar.

– Det återstår en hel del att packa upp och personalen är på väg in. De vi rekryterat har alla både erfarenhet av demens och ett stort intresse för personcentrerad omvårdnad, säger Lise Ohlin.

Konkret konst på väggarna och sittvänliga bänkar längs korridorerna vittnar om målgruppens behov av både struktur och vila.

”Färgsättningen har varit viktig. Rätt färger kan hjälpa äldre att orientera sig i närmiljön.”

Sextio hyresgäster flyttar snart in, med ett långt liv bakom sig och nu i olika grader av demens. Ambitionen är att de så långt det är möjligt ska kunna leva ett normalt liv. Postfacken innanför huvudentrén signalerar vanligt bostadshus. Planeringen av Akvarellen har skett i nära samverkan mellan verksamheten och arkitekter. I den arbetsgrupp som bildades på ett tidigt stadium har kommunens mest demenskunniga personer ingått.

För att inte missa några detaljer byggdes också en testlägenhet där höjden på fönstren, utrymmet i badrummet och en rad tekniska lösningar prövades.

– Vi har till och med haft en testpensionär från den lokala PRO-avdelningen. Han har provsuttit möbler för att se om sitthöjden är den rätta, säger Lise Ohlin.

Vi går in i en av de tio lägenheter som bildar varje enhet. Här är entrédörren inramad av ett grönt färgfält för att dörren ska vara lätt att hitta.

På andra enheter är det blått och en mild form av rött som hjälper till med orienteringen. Lise Ohlin beskriver nyansen som ”gammelrosa” – en viktig distinktion då ilsket rött kan vara en problematisk kulör i samband med demens.

Lägenhetens boyta är 36 kvadratmeter och badrummet rymligt nog för att vårdpersonalen ska ha gott om utrymme när den hjälper till med dusch och annan personlig hygien.

Lise Ohlin går fram till handfatet och drar i ett snöre vid sidan av spegeln. Ner faller en rullgardin som täcker spegelglaset.

– Många personer med demenssjukdom glömmer sin ålder. Man kanske tänker att man är ung och blir förskräckt när man ser sig själv. Då kan det vara bra att dra ner en rullgardin för spegeln.

Hela boendet är byggt i ett plan, bara administrationsbyggnaden intill har fler våningar. Trädgården mitt i boendet är en sluten innegård.

 

Vissa dementa klarar av större grupper, andra inte. Därför finns matplatser av olika storlek.

I köket som hör till varje avdelning finns en höj- och sänkbar arbetsyta med diskho för att även den i rullstol ska kunna delta i köksgöromålen. Helen Jonasson visar.

Kumla kommuns nya demensboende Akvarellen är ett exempel på hur kunskap om demens har manifesterats redan i planering, arkitektur och inredning. I lägenheternas badrum kan man täcka spegeln vid handfatet med en rullgardin. Lise Ohlin demonstrerar.

Prev

Next

Ett ansikte i spegeln kan också göra att en person med demens känner sig iakttagen. Någon främmande står där och tittar, kanske när man duschar – en situation som redan kan vara känslig på grund av att någon i personalen är på plats och hjälper till.

– Det är väldigt bra att vi redan under projekteringen fick med sådana detaljer och inte behöver komplettera i slut­ändan. Vi har läst vad forskarna säger och kunnat ta med det i planeringen, säger Lise Ohlin.

Ett annat område där forskarrön varit vägledande är färgsättningen. Helle Wijk, medicine doktor och sjuksköterska, konstaterar i sin avhandling Colour perception in old age att rätt färger kan hjälpa äldre att orientera sig i närmiljön. Personer med Alzheimers sjukdom har i regel kvar förmågan att urskilja färg.

Signalfärgen vid dörren till de boendes lägenhet är ett exempel, färgvalet för golv och möbler ett annat. Ett mörkt golv innanför tröskeln till toaletten kan upplevas som ett hål. Om bordsytan har samma färg som golvet i vardagsrummet är det risk att en person med demens inte uppfattar skillnaden och går in i det.

– Kontrasterna är oerhört viktiga. Har jag en demenssjukdom måste jag kunna urskilja och tolka vad som händer, säger Helen Jonasson.

”Det är väldigt bra att vi redan under projekteringen fick med sådana detaljer och inte behöver komplettera i slut­ändan. Vi har läst vad forskarna säger och kunnat ta med det i planeringen.”

Under planeringsarbetet valde Lise Ohlin och de övriga i projektledningen att inte anlita någon inredningsarkitekt, bland annat av skälet att det är svårt att hitta någon som har erfarenhet av att jobba med demensproblematik.

– Vi har kompetensen själva. Jag och en person till har samarbetat med våra demensspecialister och företag. Har man jobbat med demenssjuka vet man också att man kommer att behöva möblera flexibelt, säger Lise Ohlin.

I den interna arbetsgrupp som förberedde och nu följer upp byggprojektet finns, förutom cheferna, flera professioner representerade: Undersköterska, sjuksköterska, arbetsterapeut.

– En av våra utgångspunkter var att ha så lite skydds- och begränsningsåtgärder som möjligt. Det här ska vara en miljö som bjuder in till aktivitet och där man kan fortsätta leva sitt liv. Akvarellen är de boendes hus, det är vi i personalen som är gäster, säger arbetsterapeuten Anna Granstedt.

En annan drivkraft är att få alla boende att känna sig behövda. Den som drabbas av sjukdom förlorar lätt många av de roller hon eller han tidigare haft i livet, både privat och yrkesmässigt.

– Risken när man flyttar in på ett boende är att man blir servad i allt. Målet är att de ska ha en roll här också, säger Anna Granstedt.
Köket, med gott om utrymme för matlagning, är en sådan plats. Där ska den som vill kunna bidra i arbetet. Trädgården är en annan, med rabatter och gräsmattor som ska hållas i lagom trim.

För att ta sig till promenadslingan runt huset behöver man på några ställen passera en grind. Den är inte låst, men ska ändå fungera som en påminnelse om att världen bortanför boendet närmar sig.

Helen Jonasson använder hellre begreppet trygghetsmarkör.

– Vår största prövning är att få de boende att känna att de vill stanna kvar och inte söka sig ut, säger hon.