På Blidö i Stockholms skärgård är tiden mera töjbar och hemtjänsten kan ge sina kunder lite guldkant. Margareta Sadel, 83, gläder sig över att Nina Jacobi Magnusson hinner sitta ner och prata en stund.  

Rollatorn står redo vid altanen, väloljad och gnistrande röd i lacken. Margareta Sadel fattar ett stadigt grepp om handtagen och rör sig sakta ner mot havet.

– Jag är rätt lat, men får jag sällskap går jag gärna en sväng, säger hon.

Promenaderna är ett återkommande inslag när 83-åriga Margareta Sadel får besök av hemtjänsten. Ibland bara till brevlådan, ibland hela vägen ner till viken med båtbryggan och den glittrande Östersjön.

Nina Jacobi Magnusson är beredd med en stödjande hand om något av rollatorns hjul skulle fastna i det ostyriga gruset. Det doftar midsommar från dikesrenen, här och var uppblandat med oset från en motorgräsklippare.

”Att komma hit ut är lugnande jämfört med jobbet i Bergshamra där schemat är tajtare. Man får en stund att återhämta sig."

– Att komma hit ut är lugnande jämfört med jobbet i Bergshamra där schemat är tajtare. Man får en stund att återhämta sig, säger hon.

Nina Jacobi Magnusson är en av 6–7 kolleger från vårdbolaget Tiohundras hemtjänst som ser till att Margareta Sadel får den hjälp hon behöver. De kommer med de två färjorna från fastlandet och bygger logistiken kring tidtabellen. Först från färjeläget i Furusund till Köpmanholm på Yxlan, och sedan vidare med nästa gula vägfärja till Blidö.

Skärgårdskommunen Norrtälje ställer andra krav på hemtjänsten jämfört med en storstad. Resorna är längre, hyreshusen färre. Kunderna är inte lika samlade i geografin.

– Det är klart att vi vill få in så många kunder som möjligt, men det måste lira med färjorna. Jag försöker planera smart så man tar en kund eller två i Bergshamra på väg ut mot Furusund. Vi har en kund på Yxlan och stannar alltid till där på vägen ut mot Blidö, säger Susanna Karlsson Hakala, ansvarig för planeringen i Tiohundras södra distrikt, med kontor i Bergshamra ett par mil söder om Norrtälje.

Till sin hjälp har personalen numera digital teknik. Surfplattan hjälper dem att hålla reda på schemat och gör det enklare att bocka av alla dagens insatser.

Båtarna vid bryggan påminner Margareta Sadel om de utflykter hon ibland gör med sin dotter Anni, som sedan flera år bor med sin man på Blidö.

Margareta älskar skärgården och jämför med Öland där hon hade lantställe till för några år sedan.

– En lång strandremsa och sedan kommer Småland. Inte en ö så långt ögat kan se.

Huset ett par kilometer från färjeläget på Blidö var också lantställe i början. Margareta och hennes make köpte det för några år sedan, när han blev sjuk och de inte längre orkade med de långa resorna från lägenheten i Mörby strax norr om Stockholm.

De var glada att hitta ett ställe nära dottern och när Margareta Sadels make dog för ett par år sedan bestämde hon sig för att bli Blidöbo på heltid.

– Jag har jättegod hjälp från hemtjänsten, men om inte min dotter hade bott så nära hade det nog inte fungerat. Jag vet att jag alltid kan ringa henne om jag behöver.

”För mig är det viktigare att kunna sitta och prata en stund än att de flänger runt med dammsugaren hela tiden.”

Hemtjänsten tar ut henne i friska luften, handlar och städar. Men mest uppskattar Margareta Sadel samtalen, gärna ute på verandan om vädret är fint.

– För mig är det viktigare att kunna sitta och prata en stund än att de flänger runt med dammsugaren hela tiden.
Nina Jacobi Magnusson nickar:

– Vi utgår från de insatser som är beslutade men får vara flexibla och känna av vad kunden behöver just då – det är ju människor vi jobbar med, säger hon.

Vad samtalen handlar om växlar beroende på vem från hemtjänsten som är på plats. Med Nina pratar Margareta gärna om hundar; själv tar hon ofta hand om sin dotters hund och Nina har alltid något nytt att berätta om sina mopsar. Barnbarnen är ett annat kärt ämne och ibland händer det att minnen från yrkeslivet inom fritidsverksamheten i Mörby dyker upp.

På ett bord i hallen ligger en trave veckotidningar. De fyller många av de timmar när Margareta Sadel är ensam. Ibland läser hon en roman; nu senast en av Leif GW Persson.

Tidningarna tar hon med sig när hon då och då besöker någon aktivitet på Blidösundsgården, det äldreboende Tiohundra driver på ön. Oftast får hon skjuts av dottern.

– Jag kan ju inte beställa en färdtjänst från Norrtälje – tänk att de skulle köra hela vägen hit och så är det bara fem minuters bilfärd till gården. Det går ju inte, säger hon.