Många som i dag är äldre har levt hela sitt liv utan att förstå varför de inte fungerat som andra. Det har inneburit stort lidande för de enskilda, stora kostnader för samhället och en utmaning för äldreomsorgen.

Taina Lehtonen är den första i världen som doktorerat på ämnet äldre och adhd. Den 20 maj tilldelades hon priset ”Årets ljus” för sin forskning och kunskapsspridning inom området.

”Taina är en verklig pionjär och var först i världen med att skriva en avhandling om adhd hos äldre. Hennes forskning om hur vi åldras med adhd har stor betydelse både för dagens
äldre och för kommande generation”, skriver riksförbundet Attention i sin motivering. Attention är en intresse­förening för människor med neuro-psykiatriska funktionsnedsättningar, npf, och delar ut priset ”Årets ljus” vartannat år.

​– Jag är hedrad, chockad och stolt över priset. Jag är också så glad över att ämnet uppmärksammas. Adhd hos äldre prioriteras inte, men är lika viktig att uppmärksamma hos äldre som hos en sjuåring som börjar skolan, säger Taina Lehtonen, som är psykolog och specialist i neuropsykologi.

Länge var uppfattningen att adhd bara fanns hos barn, men så är det inte. Oro, rastlöshet, svårigheter att planera vardagen, bristande tidsuppfattning och stresskänslighet är exempel på symtom som kan finnas både hos yngre och äldre. Även sömn- och dygnsrytm kan påverkas.

”Det har varit hjärtskärande att höra om deras lidande, som beror på att man inte förstått problematiken på rätt sätt.”

Levnadsberättelsen kan vara en viktig nyckel för att förstå om ett beteende beror på minnesstörning eller är ett uttryck för adhd.

– Äldre med adhd-symtom kan missförstås som omotiverade, slarviga, oansvariga, eller rent av krävande och besvärliga. Men då är det viktigt att tänka efter om det alltid funnits oro eller rastlöshet, eller om det är något som förändrats. Om det är en funktionsnedsättning är det viktigt att förstå beteendet som följer och att det inte beror på elakhet, säger Taina Lehtonen.

​Att sprida denna kunskap och skapa medvetenheten om att adhd inte upphör när man blir äldre är Taina Lehtonens drivkraft – det hon brinner för.

– Det går att göra mycket gott med diagnoser även sent i livet. Det är också viktigt samhällsekonomiskt. Obehandlad adhd kostar samhället mycket och innebär också utmaningar för personalen inom äldreomsorgen, säger hon.

​Det var en slump att Taina Lehtonen kom att intressera sig för ämnet. Det var 2002 och hon arbetade på minnesmottagningen i Hässleholm. En dag när hon skulle utreda en patient för misstänkt demens slog det henne att patientens livshistoria mer gav misstankar om en odiagnostiserad adhd.

– Jag började leta efter kunskap, men fann till min förvåning ingenting. Det var starten – jag ville veta hur vanligt det är med adhd hos äldre och hur det tar sig uttryck. Jag blev lockad att doktorera och blev klar 2013. Det var den första avhandlingen i världen som undersökte adhd hos äldre. Sedan dess har det kommit två avhandlingar i Nederländerna, men kunskapsläget är fortfarande väldigt eftersatt, berättar Taina Lehtonen.

Så du är verkligen pionjär?​

– Ja, sorgligt nog, säger hon.

Ju mer hon fördjupat sig i ämnet, desto mer har hon sett vilket lidande som gömmer sig hos dessa äldre som levt hela sina liv utan att förstå varför de inte passar in. Taina Lehtonen har intervjuat äldre med olika grader av adhd för att konkretisera hur deras liv sett ut. Hon har fått kännedom om liv som präglats av dåligt självförtroende, depressioner och ångest.

– Det har varit hjärtskärande att höra om deras lidande, som beror på att man inte förstått problematiken på rätt sätt. En gemensam nämnare är att de har levt ett tufft liv med liten förståelse för sin problematik. Det har varit ett ensamt strävande, berättar hon.

I ett kapitel i boken Äldres psykiska hälsa och ohälsa, utgiven på Gothia fortbildning, inleder Taina Lehtonen texten genom att låta 77-åriga Britta berätta om hur hon upplevt sitt liv:

”Jag har alltid upplevt mig som lite udda. All negativ uppmärksamhet jag fått från början. Jag har upplevt många misslyckanden. Efterhand som jag har blivit äldre har det blivit uppenbart att relationer tar på krafterna. Jag har då ofta flytt in i ensamheten, det blev enklast så.”

​Britta fortsätter att berätta om ett liv med mycket ångest och frustrationer, om svårigheten att passa in. När hon för flera decennier sedan hörde ett radioprogram om adhd, tyckte hon att det stämde med henne: ”Jag ville gärna bli utredd, men hela tiden talade de bara om barn och ungdomar. Ingen läkare skulle väl lägga tid på en äldre människa som levt sitt liv.”

Taina Lehtonen återkommer gång på gång till den stora kunskapsbrist som finns i ämnet och efterlyser en satsning på kunskapsutveckling inom området omedelbart. De som är gamla nu har inte tid att vänta.

– Det behövs ett livsloppstänkande i forskningen, så att man förstår hur ålder påverkar adhd, säger hon.

​Taina Lehtonen arbetar just nu med två projekt. I det ena undersöks om personer med en lindrig kognitiv störning kan ha adhd, i den andra planeras förekomst av adhd att screenas inom äldrepsykiatrin. Och att det aldrig är för sent att få veta illustreras av Britta, som sent i livet fick en för henne befriande diagnos.

– Hon har tackat för att hon fått hjälp att hantera sina svårigheter och visar att det går att göra något även sent i livet, säger Taina Lehtonen.