Brita Wassdahl tar emot i sin vackra våning på högsta toppen av Marieberg i stadsdelen Kungsholmen. Ett intensivt vårljus störtar in genom de stora fönstren. Panoramautsikten över Stockholmssiluetten med Saltsjön i öst och Mälaren i väst är svindlande.

På en säng, i ett av de två rummen som används som ateljé, ligger en odyssé över sisådär 70 års svensk modehistoria utspridd i form av hundratals skisser, tidningsurklipp, textilprov, broschyrer och böcker.  

–  Jag håller på att rensa ut och har slängt massor av mina gamla grejer, förklarar Brita Wassdahl och bläddrar bland sina alster.

Det är snudd på ofattbart att denna piggögda kvinna i trendiga, egendesignade culotter (korta, vida byxor) och knallorange naglar för några veckor sedan fyllde 90 år.

”Jag har aldrig gillat varken sallad eller äpplen. Att vara pigg och frisk som äldre handlar nog mest om att ha bra gener, inte om vad du äter.”

Brita Wassdahl är rapp och redig med stenkoll på sina tidigare uppdrag och exakta årtal. Hon ger intryck av att vara minst 20 år yngre, både till sätt och utseende.

– Att teckna är fortfarande det roligaste jag vet. Tid och rum försvinner. Skillnaden mot tidigare är att det tar lite längre tid och att jag numera är ganska seg på morgonen, säger hon och lyfter upp en teckning föreställande ett par stiliserade vaser mot en svart bakgrund.

– Den här gjorde jag när jag var elva år och gick distanskurs i reklamteckning. Jag hade skickat in en profilbild av Ingrid Bergman till en tävling trots att jag var för ung för att delta. Men det gjordes ett undantag och jag vann en halv distans­kurs. På den lärde jag mig att teckna hushållsföremål som köttkvarnar, vispar och vaser. Stackars mig! Det höll på att ta död på mitt tecknande, säger hon.

Som väl var fortsatte Brita Wassdahl lite i smyg att göra det hon redan då tyckte var allra roligast; att ”teckna tanter”. Det vill säga modeteckningar.

Hur kunde då en 11-åring, bosatt i Kvänums socken på den västgötska vischan, hitta inspiration till de trender som på den tiden dikterades från Paris?

– Jag hade turen att min pappa drev en bok- och pappershandel. Det gjorde att jag kunde läsa en massa tidningar. Men mest av allt tror jag att det handlar om att jag är en idémänniska och att uppslagen alltid har funnits inom mig på något märkligt vis.

När Brita, som på den tiden hette Härnqvist, satt där vid köksbordet och tecknade sina tanter kunde hon inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att hon drygt tio år senare själv skulle befinna sig i modemetropolen Paris. Inte nog med det. Hon skulle även provteckna för det prestigefyllda modehuset Dior.

– Men det blev ingenting. Min naturalistiska stil passade inte Dior. Ändå var det en kul upplevelse.

I samma veva blev hon rekommenderad att söka upp Hubert de Givenchy som under 50- och 60-talen klädde stilikoner som Jackie Kennedy, Audrey Hepburn, Grace Kelly, Greta Garbo och Lauren Bacall.

Hon hade till och med fått ett introduktionsbrev av en jämnårig man som hon lärt känna i metron och som jobbade för anrika modehuset Balenciaga. Men Brita var blyg och vågade aldrig uppsöka Hubert de Givenchy.

– Efteråt har jag ångrat mig. Det hade ju varit intressant att träffa honom och sett vad det kunnat leda till.

I stället lämnade hon ett efterkrigs­glåmigt Paris och reste hem till Sverige. Här kom hon snabbt att tillhöra designexcellensen i den svenska modevärlden. Hon gick på Beckmans skola samtidigt med både Gunilla Pontén och Kerstin Thorvall. Men till skillnad från dessa exhibitionistiska modelejoninnor har Brita Wassdahl inte haft något större intresse av att sola sig i offentligheten. Utan större buller och bång har hon ändå haft ett stort inflytande över hur vi svenskar klätt oss.  

Brita Wassdahl har genom åren designat ett otal egna kollektioner och har gjort mönster för svenska företag som Twilfit och numera avsomnade tekojättar, exempelvis Eiser, Sahlin och Ottosson. Och hennes plagg har sålts på fashionabla varuhuset Harrods i London.

Uppdragen har avlöst varandra och hon har inte behövt söka ett enda jobb. Men vägen har inte alltid gått trådrakt.

I mitten av 50-talet skilde hon sig. För att försörja sig själv och sina två barn lämnade hon frilanslivet och tog ett designjobb på en textilfabrik i en mindre stad. Brita Wassdahl mörknar när hon tänker tillbaka.

– Jag trodde det skulle vara tryggt för barnen att inte bo i en storstad. Men det var hemskt. Både jag och barnen blev mobbade. Ändå innebar det något gott eftersom det gav mig en djupare förståelse för utanförskap. Det krävs inte så mycket för att inte passa in, konstaterar hon.

Så småningom träffade hon Yngve på en flygplats i London och livet ljusnade. De adopterade varandras barn, levde familjeliv, reste tillsammans och köpte en fantastisk Gotlandsgård där de till­bringade halva året.

Det var också på Gotland som Brita Wassdahls karriär lite otippat tog ny fart igen vid 56 års ålder. På det gotländska företaget Yllet, som startade på det stickglada 80-talet, gav hon den otympliga fårskinnspälsen ett designerlyft. Hon tog bort fodret, byggde upp axlarna och moderniserade plagget som nedsättande kallats ”klimakteriepäls”. Det blev en succé; pälsarna såldes på NK och syntes på den svenska OS-truppen i Albertville.

Under nära 30 års samarbete med Yllet klädde Brita svenska kvinnor i päls, trikåränder, koftor i mosstickad ull med broderade rosor och tidlösa linne­kläder. Plagg som ofta känns igen på sina framträdande sömmar och hoptagningar. Hennes signum är det enkla, lösa och lediga men ändå formsäkra. Tidlöst och ofta långt före sin tid.

I ett av rummen i fyrarummaren i Marieberg står en stor stickmaskin. Men i dag används den sällan. Brita Wassdahl sitter oftare vid den nya datorn.

– Är det något råd jag skulle vilja ge till alla gamlingar så är det att lära sig att använda dator. Det är ett utmärkt sätt att kommunicera med omvärlden på och att lära sig nya saker.

I övrigt är hon inte mycket för att ge hälsotips.  

– Jag har aldrig gillat varken sallad eller äpplen. Att vara pigg och frisk som äldre handlar nog mest om att ha bra gener, inte om vad du äter. Allra viktigast är att inte tappa lusten till livet och att försöka hålla kvar nyfikenheten. Jag känner mig fortfarande energisk och faktiskt mer i gång än när jag var 60. I dag är jag inte lika fast i rutiner och är friare än då.

För fem år sedan dog Yngve, som hon varit gift med i 50 år. För första gången i sitt liv lever Brita ensam. Och även om sorgen kommer och går, är hon tacksam över att genom åren haft en kombination av ett roligt familjeliv och många bra jobb.

– Nu kan jag ofta uppskatta att leva ensam och att ha tid. Dessutom har jag fortfarande många vänner, det kommer också nya, flera av dem är unga. Det är en otrolig rikedom. Jag har turen att inte bli bedömd efter min ålder, säger Brita Wassdahl.