Småprat bryter isen innan flyttlasset går

Det var med stor nervositet som undersköterskorna Anna Carlsson och Ann Adolfsen, båda med över tio års yrkeserfarenhet, knackade på hemma hos en äldre för första gången.

– Gud vad nervösa vi var. Vad skulle vi möta på andra sidan dörren? Skulle han släppa in oss?

Men den gamle mannen släppte in dem. Lådorna stod packade för hans sista riktiga flytt och han hade dukat fram kaffe. De hade med sig blommor och fikabröd. Och det visade sig att han var minst lika nervös som de.

– När vi ställde frågor till honom undrade han hela tiden om han svarade rätt. Men efter en stund, när vi lärt känna varandra lite, började vi gå runt i hans lägenhet och han visade oss sina foton.

Anna Karlsson och Ann Adolfsen är undersköterskor på Björntorp, ett särskilt boende i Oxelösunds kommun. Vid sidan av sina vanliga arbetsuppgifter arbetar de som inflyttningslotsar. Det innebär att de åker hem till äldre precis innan de ska flytta in till särskilt boende för att lära känna dem.

Bakgrunden till arbetssättet var siffrorna från Socialstyrelsens brukarundersökningar som år ut och år in visade samma sak – både äldre och personal på särskilt boende i Oxelösund var missnöjda. Inspirerade av kändisprogrammet ”Berg flyttar in” designade de tjänsten ”Vi flyttar in”, som vänder upp och ner på flyttprocessen.

Grundtanken är att personalen flyttar in ett dygn hos den äldre och även sover över. Men hittills har ingen valt den varianten, utan nöjt sig med en fikastund, som i exemplet ovan. I båda fallen är tanken att lära känna den äldre innan flytten, i personens eget hem, innan hen har vant sig och anpassat sig efter personalens och boendets rutiner.

Hamn- och industristaden Oxelösund, med nära pendlarförbindelser till grannstaden Nyköping, lider som många svenska småorter av en svår demografi. Få skattebetalare ska betala en allt större grupp äldres omsorg.

Susanna Shaibu
Susanna Shaibu, kanslichef.

Inom ramen för SKL:s och Vinnovas satsning ”Förändra radikalt” började därför en projektgrupp, med kanslichef Susanna Shaibu och kommunstrateg Lisa Sollenborn i täten, göra research för att förstå vad som gått snett. Det skulle krävas ett gediget detektivarbete innan de kom dit.

– Vi ägnade största delen av projekttiden åt att försöka förstå problemet genom att intervjua boende och anhöriga. Jag praktiserade också själv här på Björntorp för att göra observationer, berättar Susanna Shaibu.

Hon plockar upp oss på kommunhuset i centrala Oxelösund och ger oss sedan skjuts ut till Björntorp där vi träffar inflyttningslotsarna Anna Carlsson och Ann Adolfsen. Samtidigt som många av deras kollegor varit skeptiska har deras arbetssätt har väckt en hel del intresse utanför organisationen. Några kommuner har hört av sig för att få reda på mer, några tidningar har varit på besök.

Medan Susanna Shaibu lämnar rummet för att hämta kaffe försöker de förhandla bort att vara med på bild.

– Vi har sagt att det här får bli sista intervjun.

Det första projektgruppen kom fram till var att äldre på särskilt boende i Oxelösund inte har någon makt över sin vardag, berättar Susanna Shaibu. Bristen på aktiviteter var stor.

– När jag praktiserade mötte jag en man som satt på en pinnstol när jag kom på morgonen. När jag gick åtta timmar senare satt han kvar på samma stol.

En annan observation var att de aktiviteter som erbjöds innebar att de äldre var konsumenter snarare än medskapare.

– Glade Glenn kommer och sjunger och då rullas de fram. Men det kanske inte är vad de själva skulle ha hittat på eller valt. Den viktigaste insikten i intervjuerna var dock hur snabbt de som flyttar in på särskilt boende blir institutionaliserade.

– Vi fick höra sådant som: ”Jag vill ju inte vara till besvär. Tjejerna bäddar ner mig efter middagen och det är okej, för de har ju så mycket att göra.” Allt detta samtidigt som vi mötte en personalgrupp som såg väldigt små möjligheter till förändring.

När projektgruppen kommit så långt kämpade de ett tag med frågan om hur de skulle gå vidare. Skulle de rikta in sig på att förändra aktiviteterna, eller arbeta med att omvända personalgruppen?

– Men då valde vi att gå vidare med inflyttningen. Vi tror att om man får en bra start kan det också spilla över på andra saker, som mer makt över sin vardag och ett aktivare liv på boendet. Dessutom hoppades vi att personalen skulle hitta arbetsglädje i att se det meningsfulla i det arbetssättet.

Sista steget var att gräva ännu djupare i själva inflyttningen genom att intervjua några nyinflyttade och deras anhöriga. Där kom de sista pusselbitarna till det som lade grund för arbetssättet ”Vi flyttar in”.

– Vi upptäckte att den information som finns om brukaren hos biståndshandläggaren, hemtjänsten eller kortvården inte följer med till avdelning på ett bra sätt. Dessutom visade det sig att det kunde ta flera månader innan det första mötet mellan brukaren och vårdgivaren blev av. Men då är brukaren redan institutionaliserad och accepterar läget som det är.

Då föddes idén om att personalen själva skulle flytta in hos de äldre. För tänk om de kunde välkomna sina hyresgäster som om de vore stjärnor? Som Carina Berg?

– Carina Berg gör det på ett trevligt sätt i programmet ”Berg flyttar in”. Hon sover över och är verkligen nyfiken på dem hon besöker. Så vi tog den idén rakt av och det fick bli prototypen i designprocessen, berättar Susanna Shaibu.

Anna Carlsson och Ann Adolfsen började som de två första lotsarna i september 2015 och har hunnit med en handfull besök.

– Alla har varit positiva, även om det ibland kan bli lite krystat. Då är det skönt att vi är två. En kan prata och den andra anteckna.

– Det är verkligen roligt att komma hem till dem. De öppnar sig på ett annat sätt, vi kommer lite närmare. Man vill ju inte att det ska bli så stor förändring att flytta hemifrån, så det är viktigt att försöka behålla så mycket som möjligt av rutinerna. Personalen får anpassa sitt arbetssätt efter deras behov.

”Men när får man någonsin en sådan förmån, att få umgås i ett helt dygn för att lära känna en person?”

Eftersom alla som flyttat in under denna tid har varit svårt sjuka i demens har det hittills bara blivit dagsbesök. Det har också gjort att intervjuerna fått anpassas från brukare till brukare.

– Ja det har blivit lite olika berättelser, kan man säga. Vissa pratar inte riktigt om den verklighet som vi är intresserade av. Någon pratar kanske egentligen om sin syster när vi tror att de berättar om sig själva. Det får man ju ha lite överseende med för det är ju deras verklighet.

Kunskapen som de samlar in dokumenteras med text och bild i ett litet häfte som ska ligga framme på avdelningen.

– Ibland tror personalen att informationen är till dem, och det är den ju också. Men främst till de andra boende, så att de ska bli nyfikna på den nya som flyttar in och inbjuda till samtal.

Målet är att det ska finnas en lots på varje avdelning och att den person som har träffat den äldre i hemmet också tar emot vid inflyttningen. Än så länge är bara två lotsar klara och två är på väg in. Minst tio behövs för att målet ska uppfyllas.

Men rekryteringsprocessen har inte varit den lättaste, berättar Susanna Shaibu.

– Jag försöker missionera, men det går sådär. Jag ser nästan skräck hos personalen när jag pratar om det. Folk är rädda för förändringar och det här bygger på att byta till ett helt annat tänk. Det vänder vi ju inte på ett år.

I dag, när arbetssättet hunnit köras in ett tag har det blivit något mer accepterat, berättar Anna Carlsson och Ann Adolfsen.

– Men det är väl ingen som är jätte­nyfiken eller ställer frågor om vad vi gör när vi lotsar.

De berättar om en äldre som undrade: Varför gör ni det här? Det spelar väl ingen roll, för när jag flyttar in gör ju personalen som jag vill ändå.

– Det var riktigt hemskt att höra. Men vi kan ju inte förändra andra, utan var och en måste ändra sitt eget arbetssätt.

Här tror Susanna Shaibu på att bygga vidare på det som är grunden för omsorgsarbetet: empatin.

– Om jag får mer information om en person tvingar det mig att göra annorlunda, då kan jag inte ignorera det.

Enhetschef Birgitta Hell flyttade själv in hos en äldre när konceptet testades. Det blev en omvälvande upplevelse.
Enhetschef Birgitta Hell flyttade själv in hos en äldre när konceptet testades. Det blev en omvälvande upplevelse.

Det är också något som Birgitta Hell, enhetschef på Björntorp, kan skriva under på. Hon är hittills den enda som har provat på konceptet med att flytta in hos en äldre. Innan de tog beslut om att projektet skulle bli en permanent del av verksamheten gjorde de ett testbesök hos en person.

För henne blev övernattningen en ögonöppnare på många plan.

– Det var en riktigt omvälvande händelse att vara med. Jag ställde frågan vad som är det viktigaste för henne och hon svarade: Att få vara behövd. Och då började jag tänka: Hur många av våra boende känner sig egentligen behövda? Det är något som sätter sig i magen.

Vissa, menar hon, behöver mer stöd än andra för att säga vad de tycker, eller berätta om sina drömmar. Att få göra det i sitt eget hem, i lugn och ro, kan vara ett sådant stöd.

– När vi gick omkring i lägenheten tittade vi bland annat på alla hennes broderier. Men efter ett tag kom det fram att hon var färdig med det, hon har handarbetat klart. Och det är också väldigt viktigt att få reda på.

”När jag praktiserade mötte jag en man som satt på en pinnstol när jag kom på morgonen. När jag gick åtta timmar senare satt han kvar på samma stol.”

Också Birgitta var väldigt nervös inför besöket. Vad skulle de prata om i ett helt dygn? Var skulle hon sova? Hur skulle hon vara klädd på natten?

– Men när får man någonsin en sådan förmån, att få umgås i ett helt dygn för att lära känna en person? Jag har väldigt svårt att förstå dem som inte tycker det är bra.

Och brukarundersökningen – har det blivit bättre?

Ja, berättar Susanna Shaibu, det har blivit bättre, på alla parametrar.

– Vi är visserligen fortfarande i botten i kommun-Sverige, men det är en generell ökning av alla värden, både hårda och mjuka. Också i medarbetarundersökningen är det stora förbättringar.

Tidningen Äldreomsorg har sökt Carina Berg.

Prisat projekt

”Vi flyttar in” är resultatet av ett projekt inom SKL:s och Vinnovas satsning ”Förändra radikalt”. Utmaningen som projektet jobbade med var att göra äldre på särskilt boende nöjdare.

Lösningen är att personalen flyttar hem till den äldre innan flytt till äldreboende. Den äldre kan också välja att bara träffas dagtid.

Under besöket ska personalen lära känna den äldre. Dokumentation, i form av anteckningar och bilder, samlas i ett häfte som ligger framme på avdelningen, främst för de andra boende, men också till personalen.

Projektet blev finalist till Götapriset, som går till Sveriges bästa utvecklingsprojekt inom offentligt finansierade verksamheter.

 

Sara Othman

Sara Othman

Journalist och redaktör på tidningen Äldreomsorg.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant