Äldre behöver en röst som hörs

Allt oftare rapporterar medierna om barn och barnbarn som oroar sig över äldre anhöriga som inte längre klarar sig i sin bostad. Jag skulle tro att de flesta barn vill hjälpa sina föräldrar, men det är inte alltid möjligt.

Våra två flickor bor till exempel långt ifrån sin hemort. Så är det ofta på landet. Barnen flyttar från landsbygden och mindre städer till större städer där det finns arbete efter utbildning och yrkesval. De kan, i bästa fall, besöka sina föräldrar endast under längre ledigheter. De har ju egna familjer och måste ägna sin lediga tid åt att uträtta sådant som annars inte är möjligt.

Frågan är också vilka krav som kan ställas på barn eller barnbarn kring ansvaret för våra äldre.

Makten ligger ju hos kommunernas biståndshandläggare som följer vissa rutiner för att avgöra behovet av plats på ett äldreboende. För att göra en bra och rättvis bedömning bör biståndsbedömaren rimligtvis följa den sökandes behov en längre tid. Förutom synliga och konstaterade sjukdomar borde också orkeslöshet och psykiska faktorer beaktas. Ett oväntat besök kan till exempel ha en positiv effekt för stunden, medan ensamheten och isoleringen i längden påverkar negativt.

Därför borde det vara naturligt att biståndshandläggare och barn, och där det är aktuellt även barnbarn, samarbetar. Detta kan ge en bättre helhetsbild av behovet och rättigheten till ett äldreboende. I den mån föräldern kan medverka i planeringen är det rentav oförskämt och kränkande att prata över huvudet på den det gäller.  ”Vad ska ni göra med mig nu”, som jag hört yttras av en gammal mamma.

Men om det inte finns anhöriga eller om barnen inte är intresserade eller har möjlighet att delta i ett samarbete med vård- och omsorgspersonal? Många äldre befinner sig just i den situationen.

En av dem är min 84-åriga bekant, blind och sedan drygt ett år drabbad av cancer. Smärtorna har förvärrats de senaste månaderna och hon är så förvirrad att hon tar alla tabletterna på en gång och letar sedan förgäves efter smärtstillande tabletter. Eftersom hon inte längre ens hittar från sovrummet till köket och inte kommer ihåg larmklockan är situationen ohållbar.

In i det sista har min bekant propsat på att bo kvar i sin lägenhet, men nu vill hon inget hellre än få plats inom vård- och omsorg. Problemet är att det inte finns någon plats. Den ansvariga sköterskan gör allt hon förmår för att ge hjälp. Hemtjänsten kommer varannan timme under dagen och två gånger under natten. Nyligen ramlade hon ur sängen och kunde lyckligtvis larma, men hemtjänstpersonalen lät vänta på sig. Detta ska ingen äldre behöva uppleva i ett rikt land som Sverige.

Därför har jag ett förslag: inrätta ett ålders-ombud som tillvaratar äldres intressen och rättigheter. Samhället kan inte förlita sig på att barn eller barnbarn finns till hands när deras anhöriga behöver hjälp. Äldre har rätt till ett värdigt liv och det är samhällets ansvar att se till att detta möjliggörs.

+

En planerad resa till kulturstaden Dresden tillsammans med våra två flickor.

Att benen är så tunga ibland.

 

Läs fler

Britta Götbrink

Britta Götbrink

80 år, pensionerad lärare i svenska-tyska. Hon har även arbetat som kartritare i Schweiz under sju år.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant