Så stod geropsykolog Johnny Pellas i talarstolen, beredd att föreläsa. När han tittade upp från sina papper fick han en smärre chock – salen vid senaste Äldreomsorgsdagarna var fylld till bredden.

– Det är den största publik jag har haft som föreläsare i geropsykologi. Jag var bara tvungen att ta en selfie med publiken, säger Johnny Pellas.

Han ser att intresset för psykisk ohälsa och psykologisk kunskap ökar.

– Särskilt bland unga finns ett väldigt öppet samtalsklimat. För någon som är född på 1920-eller 30-talet är nog psykologi däremot mer kopplat till mentalsjukhus, tvångsvård och att en person som har psykisk ohälsa blir exkluderad från samhället.

Samtidigt betonar han att myterna kring äldres mående fortfarande är starka: ”Depression hör väl till ålderdomen?” ”Det är normalt att bli nedstämd när man blir äldre.” ”Herregud, klart man blir deppig av att bo på ett äldreboende!”

Och sanningen?

– Att vara deprimerad och/eller ha ångest tillhör inte ett normalt åldrande. Det är aldrig för sent att må bra. Och äldre har samma rätt att få psykologisk behandling som unga och medelålders, svarar han.

Johnny Pellas är utbildad neuropsykolog, men arbetar främst som geropsykolog. Det är en titel som formellt inte finns i Sverige ännu (men väl i grannländer som Danmark och Norge). ”Gero” kommer från ”geriatrik”, alltså en helhetssyn på äldres hälsa och ohälsa. Parat med ”psykologi” blir det en specialist på äldres psykiska mående – ett yrke som ännu endast praktiseras av ett 40-tal i Sverige. Utöver att själv utreda och behandla äldre är Johnny Pellas forskare med en färsk doktorsavhandling (läs mer i faktarutan här intill) och därtill ordförande för yrkesföreningen Sveriges Geropsykologers förening (se faktaruta).

I samtliga roller driver han i grunden samma fråga: Jämlik vård, oavsett ålder. Rätten till psykologisk utredning och behandling.

Siffrorna talar för att det behövs. Enligt en svensk färsk studie lider så många som 50 procent av alla boende på säbo av depression i någon form. Samtidigt – och på grund av hur vården är organiserad – finns i princip ingen psykologisk hjälp att få. I upphandlingen mellan kommun och region ingår endast läkare och sjuksköterskor, inga psykologer eller kuratorer.

– Om 50 procent av hela Sveriges befolkning beräknades vara deprimerade skulle det tillsättas en kommission för att ta reda på: Vad är det som har hänt? Vilka samhällsförändringar kan ha lett fram till det här? Och hur kan vi kraftsamla för att råda bot på lidandet? Tyvärr finns fortfarande både ointresse och okunskap för den äldre befolkningen som gör att personer med psykisk ohälsa inte erbjuds hjälp, trots att det finns effektiv behandling mot depression, även för personer med kognitiv sjukdom.

Andra studier visar att var tredje äldre individ i Sverige är nedstämd och ytterligare en att 15 procent av äldre i primärvården är deprimerade. Endast ett fåtal av dessa (1–3 procent) får samtalsterapeutisk behandling, som enligt riktlinjerna bör vara förs-

tahandsval vid depression. Cirka 30 procent får antidepressiva läkemedel. Resten uppger att de inte får någon behandling alls. Många beräknas också vara deprimerade, men utan diagnos.

– Ytterligare ett problem är att många av dem som söker sig till primärvården för en fysisk smärta aldrig utreds för en eventuell depression. Även inom psykiatrin finns en åldersdiskriminering. Fler remisser för äldre med psykisk ohälsa ges avslag jämfört med remisser för medelålders och yngre.

Samtidigt bidrar andra faktorer till att äldre, obehandlade personer drabbas dubbelt. Exempelvis ökar depression risken för både hjärt- och kärlsjukdom och för demenssjukdom. Läkemedlen för depression och ångest har också sämre effekt hos äldre och ger fler biverkningar. Dessutom är depression hos äldre en högriskfaktor för suicid.

Men så kommer den goda nyheten, det som Johnny Pellas arbetar med kliniskt, forskar kring och föreläser om: Det finns effektiv behandling mot depression och ångest hos äldre. Alla människor – såväl en 86-åring med Alzheimers sjukdom som en 95-åring med vaskulär demens – skulle kunna vara hjälpta av psykologisk behandling som en del i att bli friska från depression.

– Jag vill rentav påstå att människor över 65 år tillgodogör sig psykologisk behandling bättre än medelålders och yngre. Det beror på de äldres livserfarenhet. De har redan utsatts för – och klarat – flera kriser i livet, vilket betyder att de ofta har fler redskap för att hantera en ny kris. Visserligen finns det färre studier på äldre personer med kombinationen depression/ångest och samtidig kognitiv nedsättning, men de studier som finns visar att det fungerar.

För att personer med kognitiv sjukdom ska kunna ta till sig psykologisk behandling behövs förstås extra stödfunktioner. Exempelvis kan en person med alzheimer behöva mer skriftlig eller inspelad information för att kunna upprepa den, och stöd av personal för att omsätta det man pratat om i praktiken. Till en person med vaskulär demens kan behandlaren behöva tala långsammare och ge tid för personen att bearbeta informationen.

Den behandling Johnny Pellas förespråkar bygger på en psykologisk behandling som kallas beteendeterapi och är en utlöpare från KBT (kognitiv beteendeterapi). Enkelt uttryckt handlar den om att hjälpa den äldre personen att ”göra” hopp och livskvalitet. På många sätt påminner den om äldreomsorgens kärnideal med personcentrerad omvårdnad – alltså att via levnadsberättelse och möten lära känna personen och ta reda på: Vad får just dig att må bra? Vad får dig att må dåligt? Och sedan: Skapa en struktur för att göra mer av det goda och minimera det dåliga.

– Man får helt enkelt anpassa behandlingen utifrån varje persons förutsättningar.

Och sedan ta små steg för att ta reda på: Vad är ett gott liv för dig? Jag tänker att personal på säbo och inom hemtjänsten är en outnyttjad resurs. Genom att lära sig strukturen för att arbeta systematiskt med beteendeaktivering skulle de kunna understödja en aktivering.

Men då gäller det att först borra sig ner under utsagor i levnadsberättelsen, som ”XX har alltid tyckt om att motionera” eller ”XX har gillat att gå på fest”, hävdar Johnny Pellas:

– För en effektiv beteendeaktivering behöver man komma åt varför personen har tyckt om att motionera. Har det varit för att få ta ut sig fysiskt, komma ut i naturen eller umgås med andra? För den som har gillat att gå på fest kanske det främst har handlat om att göra sig fin. Det kan personen få hjälp med både av hemtjänst och på säbo – att sitta framför spegeln, sminka sig, fixa håret och i lugn och ro välja kläder … Kanske finns det fler på boendet som har samma intresse och kan träffas en fredagkväll och äta snacks och skåla?

För dem som gillat att umgås är det viktigt att personalen stöder socialisering med andra.

– Om jag ska vara lite cynisk så kan en förklaring till att så många känner sig ensamma på säbo bero på hur personalen arbetar med inkludering. Det kan handla om sådant som hur de boende placeras vid matbordet eller att personal är aktiva och bistår i samtal mellan boende så att det blir en interaktion.

Johnny Pellas växte upp i samhället Kolbäck i sydöstra Västmanland. I närheten fanns också en stor del av släkten som invandrat från Finland på 1950- och 60-talen; en del svenskspråkig, en del finsktalande. Pappa arbetade som trafikinspektör, mamma som personlig assistent. Den lille Johnny var en nyfiken typ, som trivdes i skolan och lätt kunde ”nörda ner sig i saker”. Dessutom älskade han att tävla i pardans. Under studierna i Uppsala drev han dansskola en period. Vetgirigheten och en hög integritet gagnar honom som forskare, menar han:

– Dels är det väl ett personlighetsdrag, dels har min familj alltid stöttat mig, vad jag än har velat göra. Det är en styrka som forskare att kunna gå sin egen väg och inte bry sig så mycket om vad andra tycker.

Kontakten med hemtjänst och säbo fick han som sommarjobbande student; tre somrar på säbo, tre inom hemtjänst. En praktik på minnesmottagning i Uppsala ledde honom vidare på geriatrikspåret. Under flera år arbetade han sedan som klinisk psykolog vid Västmanlands sjukhus i Västerås. År 2022 öppnade Vuxenpsykiatriska äldremottagningen för personer 65+. Johnny Pellas projektledde den nya mottagningen och arbetade kliniskt där fram till januari i år.

– Man kan väl säga att jag genom åren hållit på med ”intern lobbyverksamhet” i regionen, samtidigt som jag jobbat kliniskt med att ta emot, utreda och behandla äldre med psykisk ohälsa.

I december kom hans doktorsavhandling, som dels undersöker två skattningsskalor för att upptäcka depression hos äldre, dels via olika delstudier studerar effekten av beteendeaktivering per telefon.

Som forskare, knuten till Uppsala universitet, kommer han framöver att forska mer kring just telefonbaserad beteendeaktivering, men också handleda och utbilda region- och kommunanställda i metoden. Därut-

över jobbar han sedan februari i år som kliniker vid minnes-och geriatiska mottagningen i Uppsala.

– Jag hoppas att det inom 5–10 år kommer att finnas mer förebyggande verksamheter för äldre med psykisk ohälsa i Sverige. Det behövs verkligen mer kunskap på vårdcentraler och inom äldreomsorgen, men också inom äldrepsykiatrin.

Att jobba som psykolog – och med äldre – ger enligt Johnny Pellas ständig påfyllnad av de stora, existentiella frågorna: Vad skapar mening i ett liv?

– Som psykolog sitter man ju och nystar tillsammans med en annan människa för att den personen förhoppningsvis ska landa i ett slags försoning: ”Så här blev mitt liv. En del av det som jag önskade blev av, annat blev det inte. En sådan här person har jag blivit.” Det är lika fantastiskt att få vara med om varje gång.