Högsta förvaltningsdomstolen, som fram till 2011 hette Regeringsrätten, slog i november 2007 fast att en kvinna i Arvika hade rätt till särskilt boende. Domstolens argument visar att det inte bara är fysiska besvär som ska vara vägledande i biståndsbesluten:  

”Tilltagande fysisk svaghet kan leda till en känsla av otrygghet och social isolering. Även sådana aspekter måste beaktas vid en helhetsbedömning”, skrev Regeringsrätten.

Domen är en av få med prejudicerande verkan som gäller rätten till särskilt boende i äldreomsorgen.

– För att vi ska ta upp ett mål krävs att det innehåller omständigheter som är allmängiltiga och kan vara vägledande för framtida mål, säger Hanna Berglund, justitiesekreterare på Högsta förvaltningsdomstolen i Stockholm.

Kvinnan i regeringsrättsdomen var 90 år när socialnämnden i Arvika i augusti 2003 nekade henne särskilt boende på ett servicehus.

Enligt nämnden fick kvinnan tillräcklig hjälp i sin lägenhet genom kommunens hemtjänst. Kvinnan överklagade socialnämndens beslut och fick rätt i både länsrätt och kammarrätt innan regeringsrätten slutgiltigt fastställde hennes rätt till särskilt boende.

”För att vi ska ta upp ett mål krävs att det innehåller omständigheter som är allmängiltiga och kan vara vägledande.”

Att så få rättsfall om särskilt boende går hela vägen genom domstolsväsendet beror på att utgångspunkten ofta är den enskildes behov. För att nå till högsta instans behöver det i regel finnas en särskild rättsfråga och ett behov av prejudikat. Kammarrätten tar ställning till en hel del överklagade länsrättsdomar, men av dem är det svårt att dra generella slutsatser.

Vid sidan av rättsfallen finns inga riktlinjer som klargör de juridiska förutsättningarna. Socialtjänstlagen innehåller allmänna regler om äldres behov, men inte kopplade till möjlighet eller rätt att få plats på särskilt boende. Socialstyrelsen ger ut föreskrifter och allmänna råd på flera områden, men inte i det här fallet.

Kommunernas besked om särskilda boenden kan se olika ut beroende på var i landet man bor. Hur lång den lokala kön till äldreboende är har också betydelse. De sökande kan ha särskilda behov, till exempel av demensboende, och det kan vara olika lätt för kommunerna att ta hänsyn till behoven hos personer som till exempel har en funktionsnedsättning eller vill bo nära andra med samma språkbakgrund.

– Man kanske får en plats på särskilt boende, men sedan får man se i vilken utsträckning behoven kan tillgodoses i detalj. Det kan även ha betydelse om boendet är kommunalt eller i privat regi, säger Anna Giertz, jurist på Socialstyrelsen.

Förutom rätten att ansöka om bistånd finns i socialtjänstlagen också bestämmelser om att kommunerna är skyldiga att utreda den enskildes biståndsbehov.

– Man måste skaffa sig en bild av hur personens levnadssituation ser ut och vad han eller hon har för behov. Annars går det inte att fatta ett välgrundat beslut. Helst bör man prata med den det berör, säger Anna Giertz.

Socialtjänstlagen slår också fast att den enskilde har rätt att överklaga biståndsbeslut.

Men även när den kommunala biståndshandläggaren ser att en person uppfyller kriterierna för att få ett särskilt boende kan ärendet hamna i domstol. Det är när kön till plats på äldreboende är lång och kommunen inte hinner verkställa beslutet inom tre månader – då måste det anmälas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Inspektionen begär in yttrande från kommunen varför det har dröjt så länge och om beslutet inte verkställts inom sex månader ansöker IVO till förvaltningsrätten om att kommunen ska tvingas betala en särskild avgift till staten för att en person fått vänta oskäligt länge på boende.

– Det fungerar bra som påtryckningsmedel. Kommunerna måste ha en plan för hur platsbehovet på deras äldreboenden kommer utveckla sig de närmaste åren, säger Marie Svensson, inspektör på IVO i Jönköping.

Antalet icke verkställda beslut om permanent boende för äldre som anmälts till IVO har under de senaste åren legat ganska konstant kring 5000.

– Samtidigt ska man komma ihåg att en hel del gamla tackar nej för att de vill till ett visst äldreboende. I de fallen är det den enskildes eget val och då görs inte något, säger Marie Svensson.