När min farmor Hilma var barn, i början av 1900-talet, bodde nästan tolv miljoner människor i Norden. I dag lever här mer än dubbelt så många, nästan 26 miljoner. Eftersom antalet äldre har ökat snabbare än befolkningen generellt, har andelen äldre i Norden fördubblats under det senaste århundradet. Även de allra äldsta har ökat och uppskattningsvis är en av tjugo invånare i Norden i dag är över 80 år.

Att allt fler lever längre är förstås positivt och värdefullt för samhället, men innebär också stora utmaningar. Det gäller boende och transporter, stadsplanering, hälso- och sjukvård samt omsorg. Den utmaning Norden står inför är att skapa samhällen som är goda att åldras i, där alla kan uppleva livskvalitet och vara aktiva långt upp i åren. Många äldre vill vara behövda, vill göra nytta. Och våra samhällen har inte råd att avstå äldre, erfaren arbetskraft.

Men vi måste inse att äldre inte är en enhetlig grupp. Mellan en 65-åring och en 105-åring skiljer nästan två generationer och skillnaderna är stora när det gäller erfarenheter och livsvillkor.

För att möta det som brukar kallas för den ”demografiska utmaningen” behövs förebyggande arbete. Det innebär att skapa samhällen där alla är inkluderade, tas i anspråk och kan leva aktivt. Att så långt som möjligt kunna skjuta upp behovet av vård- och omsorg. Detta är betydelsefullt både för individen och för samhället.

Nordens välfärdscenter, en institution under Nordiska ministerrådet, har initierat ett projekt om livskvalitet för äldre kvinnor och män i Norden. Projektet fokuserar på de faktorer som ofta lyfts när man talar om livskvalitet: möjlighet till fysisk aktivitet, bra mat, social gemenskap, delaktighet och att vara behövd. Detta är lika viktigt för en nybliven pensionär som för en mycket gammal människa.
Utvecklingen i hela världen går mot en åldrande befolkning och att allt fler lever i städer. Därför är det viktigt att organisera samhällen som är inkluderande och tillgängliga och där människor kan leva aktivt hela livet.

Det positiva är att mycket arbete pågår runt om i världen. Inom världshälsoorganisationen WHO finns sedan 2010 nätverket Age friendly cities and communities. I nätverket ingår 500 städer och kommuner i 37 länder med totalt 155 miljoner invånare. Sex nordiska städer är med och fler är intresserade av att ansluta sig. De som redan är med och som ligger i framkant för att skapa samhällen som är goda att åldras i är Göteborg, Uppsala, Oslo, Trondheim, Tampere och Reykjavik.

Här finns bland annat anställda med uppgift att arbeta med uppdraget Åldersvänlig stad, samarbete med forskningsmiljöer, livsglädjechaufförer, kulturarrangemang och hjälp att ta sig dit, dialogmöten med äldre, seniorrestauranger, generationsmöten, life filming, där äldre filmar vad som är bra och mindre bra i närmiljön, tidig upptäckt av psykisk ohälsa, tillgänglighetsombudsman som granskar alla stadsplaner, samarbete med idrottsrörelsen med mera, med mera.

Allt detta hade farmor Hilma, som blev 91 år, uppskattat. Hon längtade efter gemenskap och sammanhang. Hon var nyfiken långt upp i åren. Hon ville delta i samhällsliv och diskussion. Hon hade åsikter och synpunkter och ville bli lyssnad på. Hon avskydde ensamhet och isolering.

+ En åldersvänlig stad motverkar ålderism och därmed i förlängningen åldersdiskriminering.

– Många äldre lider i onödan av ensamhet och isolering på grund av dålig samhällsplanering.