Över 70 år efter förintelsen hanterar personalen på Judiska Hemmet fortfarande dess trauman – en verklighet som kommer att bli allt vanligare i framtidens äldreomsorg. Av personalen krävs extra mjuka tag, kreativitet och stor kunskap om det som ligger bakom.

Det kan vara en röst, ett barns skrik eller en trång hiss – situationerna som framkallar de äldres fasansfulla minnen från koncentrationslägren och andra världskrigets judeförföljelser är många.  

Trots att andra världskriget tog slut 1945 är fortfarande 75 procent av de boende på Judiska Hemmet överlevare med egna erfarenheter av förintelsen.

– En röst kan påminna om en lägervakt och ett barns skrik kan aktualisera minnet av ett eget barn som dog i lägret. Många av våra boenden bär på ett stort och tungt bagage och vi försöker så långt vi kan att inte trigga igång dessa svåra trauman, säger Anja Brans, sjuksköterska och socionom och sedan 1999 verksamhetschef för Judiska Hemmet.

”Haimich”, det är jiddisch för hemlikt. Kom ihåg det, det är viktigt och är det vi försöker skapa här.”

– Till exempel har vi alltid skor med mjuka sulor för att gå mjukt och inte väcka minnet av stöveltramp. Det kan räcka att jag efter arbetets slut har glömt något och går in med mina vanliga skor så skapar det oro, berättar Kristina Crona, undersköterska på Judiska Hemmet.

Judiska Hemmet drivs av en ideell förening utan vinstintresse. Hemmet ligger i Hammarbyhöjden i Stockholm och har både vård- och omsorgsboende för somatiskt sjuka och demenssjuka. Tanken med ett besök just här är kopplat till den pågående flyktingströmmen. En dag blir de som får stanna i Sverige gamla och behöver omsorg.

Många av dem har med sig obearbetade trauman som väcks i åldrandet eller genom demenssjukdomar. Plötsligt kanske den farliga färden över Medelhavet väcks till liv, eller minnet av vardagen i belägrade städer där våld och död, brist på vård, mat och vatten präglat dagar, månader och år.  

På Judiska Hemmet i Stockholm är medarbetarna väl medvetna om hur posttraumatisk stress kommer till ytan i åldrandet. Att finna sätt att lindra och möta de boendes smärtfyllda minnen går därför som en röd tråd genom hela sättet att tänka kring bemötande och de boendes vardagliga miljö. Ledorden är trygghet för de boende och personalens förståelse för de boendes bakgrund.

– ”Haimich”, det är jiddisch för hemlikt. Kom ihåg det, det är viktigt och är det vi försöker skapa här, säger Anja Brans.

Vi sitter i matsalen på Judiska Hemmet, där borden för dagen har blå- och vitrutiga dukar och signalerar kosherkökets mjölkmat. Flera medarbetare är med vid intervjun – som medarbetare på Judiska Hemmet har de alla stor vana att arbeta med posttraumatisk stress och delar gärna med sig. Här finns Kristina Crona, akademikern som fick nog av papper och som sedan arton år är undersköterska på Judiska Hemmet. Och hade hon vetat hur bra hon skulle trivas här, hade hon bytt yrke och jobb tidigare, konstaterar hon. Här finns också sjuksköterskan Johanna Andersson och undersköterskorna Åsa Good Gravert, Katarina Sabelström och Sara Rojas.

”I intima situationer kan man till exempel börja nynna en känd sång, men det finns ingen standardlösning.”

– Jag har själv mycket erfarenhet av posttraumatisk stress och känner mig hemma i att arbeta med det.  Genom att vara närvarande, lyssna, se gråten och vad som händer, utan att nödvändigtvis prata om det, bekräftar vi för den äldre – ”du lever”, säger Sara Rojas.  

Alla lider här, berättar Anja Brans, och exemplen är många på de boendes posttraumatiska stress. Svälten de utsattes för i koncentrationslägret skapade livslång obalans mellan aptitlöshet och mättnad och det är inte ovanligt att finna en hög med hamstrad mat eller frukt hos de boende. Vad som triggar i gång minnet är svårt att förutse, det beror på den enskildes minnen och upplevelser. En kvinna som beviljats boende vände på klacken och tackade nej efter att ha tittat in i matsalen. ”Här kan jag inte vara, här bor ju halva Auschwitz”.

– Hon hade försökt glömma, men bar på en stor sorg som väcktes när hon kände igen så många av medfångarna, säger Anja Brans.

Anja Brans, som kommer från Finland, började sommarjobba på Judiska Hemmet redan som ung flicka. Hon har följt många judiska familjer under lång tid och har hört äldre berätta att de vid ankomsten till Sverige uppmanades att inte berätta om sina erfarenheter: ”Glöm! Ingen kommer ändå att tro dig.” Det innebär att de svåra upplevelserna har kunnat ligga mer eller mindre fördolda under ett helt liv, tills åldrandet bryter ner försvaren. Det är heller inte ovanligt att det judiska arvet och traditionen tvingats in i glömskan.

Kristina Crona berättar hur en kvinna som gift sig ute i landet flyttade in till Judiska Hemmet. Under hela sin tid i Sverige hade hon varken talat om sina upplevelser i

koncentrationslägret eller sin judiska uppväxt.

– När hon fick sjukgymnastik reagerade hon enormt kraftigt på att sjukgymnasten talade om vad hon skulle göra. Plötsligt och oväntat väcktes minnet av lägrets vakter, kapos, till liv. Här fick hon prata och vi fick hela familjen att börja tala om vad hon varit med om.

Duschar och intimhygien är andra situationer som triggar svåra minnen men trots den erfarenhet de har som jobbar här, finns inga givna lösningar på hur man ska möta oron och ångesten. Det återkommande ordet är ”fingertoppskänsla”. Vi försöker ringa in vad det innebär. ”Tyst kunskap och lyhördhet”, säger någon. ”Att ta tillfället i flykten”, säger någon annan. ”Att avleda eller ta in en annan person som hjälper till om det är svårt”, säger en tredje och tillägger: ”Går det inte att duscha en dag, går det kanske en annan.”

– I intima situationer kan man till exempel börja nynna en känd sång, men det finns ingen standardlösning, säger Kristina Crona som vid ett tillfälle, halv fem på morgonen, gick in påklädd i duschen tillsammans med en orolig kvinna för att lugna henne.

– Dagliga rutiner går ofta inte att följa, utan det är dagsformen som avgör. Om ett besök hos frisören triggar oron hos en kvinna, så kanske vi kan ordna det spontant när hon har en bra dag, i stället för att låta henne oroa sig för en fast tid.

Här är det lika självklart att vila en stund på soffan som en gång i det egna hemmet.

En minneshörna rymmer både saker som kan ha funnits i de boendes barndomshem och som tillhör den judiska kulturen.

 

Henry Metzger äter middag med sin mamma  Ruth Metzger under sabbatsfirandet på Judiska Hemmet.

Anna Sackrén är 105 år och äldst på Hemmet. När bordet är dukat i blåvitt serveras mjölkbaserad mat från kosherköket.

Prev

Next

Beröring kan vara svårt. Däremot har det visat sig att taktil massage fungerar bra.

– För en demenssjuk kan det vara så att kroppen inte har någon gräns. Då kan vi ge taktil massage inne i det egna rummet med sköna, väldoftande oljor och med lugn musik i bakgrunden. Det hjälper varje gång och är något annat än vanlig beröring. Det är också skillnad för den som ger den. Jag blir lugn själv och är jag lugn märks det, säger Åsa Good Gravert, specialutbildad undersköterska inom demens och åldrande.

De som kommer till Judiska Hemmet vet att de kommer till en miljö där de judiska traditionerna och religionen följs och firas. Det skapar för många en grundläggande tillit som påverkar tryggheten ända in i duschrummet, säger Anja Brans.

– Vi vill skapa ett judiskt hem, inte ett svenskt äldreboende med judiska inslag. Här får våra boende vara judar utan att vara rädda, säger hon.

Färgerna är varma och vart besökaren än vänder blicken finns judisk konst, böcker och här och var vackra gamla möbler. Varje korridor har ett tema med färg och väggstora bilder som ska väcka igenkänning, till exempel blommande mimosa, en olivlund eller ett dignande citronträd.

– Våra boenden kommer inte från röda stugor i Dalarna. De har gått i andra skolor och levt i miljöer som är annorlunda våra både exteriört och interiört, säger Johanna Andersson.

Att öka förståelsen för de boendes bakgrunder är centralt och levnadsberättelser är därför en viktig del av arbetet. Ledningen arbetar också aktivt för att ge personalen kunskap om förintelsen och de judiska traditionerna. Sedan tio år arrangeras återkommande resor för personalen till Krakow och Auschwitz, resor som ofta berör djupt. Efter att ha sett boendebarackerna, de usla toaletterna eller platsen där SS övade prickskytte på levande judar kommer medarbetarna närmare de boendes förflutna.

– Tidigare, på andra äldreboende, kunde jag tänka ”Vad är det nu?” när någon fick ångest. Här letar jag efter känslan och tänker ”var är han eller hon nu?” Förståelsen ökar genom resorna, säger Åsa Good Gravert.

Trots att de möter oro, sorg, ångest och att många situationer föder vanmakt, märks en stolthet över att arbeta här. ”Det är meningsbärande”, säger Kristina Crona.