I mitten av 80-talet fick Marta Szebehely frågan ”Vill du börja forska om vård­biträden i hemtjänsten?” Hennes svar kom blixtsnabbt: ”Nej, aldrig – Gud så tråkigt!”

Samtidigt lockade idén att jämföra villkoren för lågavlönade kvinnor i industrin med de offentliganställdas.
Det blev avgörande, en möjlighet att koppla en erfarenhet till en annan. Marta Szebehely hade sex års erfarenhet av industriarbete.

– Jag lindade spolar på rakt ackord. Jag var flink i händerna och tjänade bra. Jag insåg också stämpelklockans frihet. Den omnämns ofta som något tvingande och instängande och det är den när man går in på jobbet, men när man går ut så är det färdigt för dagen. Det gav mig tid för allt annat jag ville göra som att läsa, leka med barnen, sticka eller odla i trädgården. Som forskare tar jag ofta med något hem som ska läsas.

Marta Szebehely är vänlig och har nära till både till skratt och leende, men hennes sätt att tala om sin forskning avslöjar en lågmäld glöd, en kärna av starkt engagemang och tydliga ställningstaganden.

– Jag ser äldreomsorgen som en välfärdstjänst som är särskilt viktig för kvinnor, både för dem som har det som försörjning och dem som är anhöriga. När det sparas på hemtjänst och äldre­boenden så växer också skillnaden mellan hög- och lågutbildade. De som drabbas hårdast är lågutbildade kvinnor som tar ett stor ansvar för sina anhöriga.

”Jag ser äldreomsorgen som en välfärdstjänst som är särskilt viktig för kvinnor, både för dem som har det som försörjning och dem som är anhöriga.”

Under sina drygt 30 år som forskare har hon haft tre ledord – att vara kritisk, partstagande och nyfiken. Dem fick hon av sin handledare Rosmari Elias­son-Lappalainen, då chef för äldreomsorgsforskningen i Stockholms stad och de har gett henne perspektiv genom ett yrkesliv. De orden gav hon också tillbaka till handledaren vid disputationen i form av en broderad kökshandduk i gammaldags stil.

– Att vara kritisk innebär att man är det till allt och alla. Partstagande betyder att inse att det finns olika perspektiv och maktförhållanden och att ta de svagas parti. Man måste också vilja veta något, vara nyfiken. Det räcker ju inte att tycka att något är fel, det måste också bevisas, annars blir man aktivist eller politiker.

Vi möts på hennes tjänsterum ”högst upp och längst bort” på Socialhögskolan i Stockholm, där hon är professor i socialt arbete med inriktning på äldre.

Och om ett rum återspeglar en fantasi om ett yrke, så stämmer Marta Szebehelys rum väl överens med föreställningen av en forskares. På varje tänkbar yta ligger böcker och rapporter i travar. De används aktivt. Många gånger under vårt samtal refererar Marta Szebehely till en rapport eller utredning, reser sig och rör sig snabbt och bestämt i riktning mot en av de många bokstaplarna mumlande ”den ska vara här någonstans”. Hon är noga med att berätta vem som forskat om vad och prisar gång på gång sina duktiga medarbetare. ”Det är en sådan bra grupp”, säger hon med värme.

En fråga går inte att undvika – hur uttalar du ditt efternamn?

Marta Szebehely skrattar roat, hon är van vid frågan.

– Jag får höra många olika uttal och accepterar de flesta, men man säger ”Sebehej”. Det är ett ungerskt efternamn.
Med namnet följer en sällsam historia. Hennes föräldrar var läkare och kom till Sverige 1949. För att få komma och så småningom få sina ungerska läkar­utbildningar godkända var de tvungna att förbinda sig att arbeta inom tuber­kulosvården.

– Jag växte i stort sett upp på tbc-sanatorierna. Det var en isolerad och konstig värld i stora, vackra hus. Och det var mycket skog, säger hon och skrattar.

Föräldrarna tvingades ofta byta jobb och hamnade sällan på samma ställe. Den fasta punkten i hennes liv blev farmor Vilma, född 1888.

När Marta Szebehely doktorerade vid 45 års ålder var det också till farmor hon dedicerade boken. I sitt förord tackar hon sin farmor som lärt henne så mycket om omsorgens olika uttrycksformer, bland annat hur den kan materialiseras i ungersk mat.

– Kanske har jag präglats av att jag levt så mycket med en gammal män­niska, men jag skulle ändå vilja säga att jag halkade in på äldreomsorgsforskning av rena tillfälligheter.

Vägen till att bli en av Sveriges auktoriteter om äldreomsorg har vare sig varit spikrak eller självklar. Som 23-åring kom den unga Marta till legendariska Barnbyn Skå som biträdande psykolog. Där dignade hon under vardagens arbetsuppgifter – att arbeta med multiproblemfamiljer, handledning av socionomstuderanden och forskning.

Efter tre år lämnade Marta Szebehely jobbet med en känsla av att vare sig räcka till eller kunna tillräckligt. I stället blev hon stugvärd i fjällen och, präglad av tidsandan på 70-talet, började hon sedan jobba på fabriken med att linda spolar på rakt ackord.

– Där såg jag att det fanns en maktstruktur och sedan dess har jag med mig att det kan finnas starka motsättningar mellan dem som gör jobbet för låg lön och dem som bestämmer. Jag blev också medveten om att arbetets organisering har en stor betydelse för hur villkoren är.

I dag är Marta Szebehelys CV svindlande långt och hon är en erkänd auktoritet både inom svensk och internationell äldreomsorgsforskning. Hon tycker om att begripa mer av det hon gör och den från början lite motvilliga forskaren fortsätter villigt arbeta efter fyllda 67. Däremot tycker Marta Szebehely att utvecklingen för de anställda inom äldreomsorgen är dyster och konstaterar att arbetsmiljön går åt fel håll ur alla aspekter.

Det är särskilt två trender som påverkar villkoren: informaliseringen och marknadiseringen. Beslutsfattarna har monterat ner den offentliga omsorgen, vilket inneburit att familjernas insatser ökat.  Avregleringen har också inneburit införandet av kontrollsystem som minskar handlingsfriheten för de anställda. Och då minskar också handlingsfriheten för omsorgstagarna, konstaterar Marta Szebehely. Visserligen ser hon att det finns många bra aktörer både privata och offentliga, men det är de styrformer som följt i kölvattnet av konkurrensutsatt vård hon är kritisk till.

 – Jag tror inte äldreomsorgen blir bättre bara för att vi börjar tala om gamla, demenssjuka damer som kunder, säger Marta Szebehely med skärpa.

Äldreboenden av idag, anser hon vara bättre än igår och hon har inga svårigheter att tänka sig bo så när hon blir gammal.

– Jag tror på vård och omsorgsapparaten, det gör jag faktiskt. Jag tror också att vi har bättre personal än vi förtjänar. Men jag vill gärna ha barn eller någon annan som bevakar mina intressen. Det måste man ha i dag.