Grannarna ligger steget före Sverige

I våras antog världshälsoorganisationen WHO en global handlingsplan mot demenssjukdomar. Därmed visar WHO vägen för sina 194 medlemsländer, av vilka bara 29 har en nationell demensplan. I Norden är både Norge och Danmark inne på sin andra demensplan, medan Sverige inte ens har tagit fram sin första.

– Där det finns nationella demens­planer ser vi också att det händer saker. De skapar lokal uppmärksamhet kring frågorna, ger draghjälp och nya verktyg för kommunerna, säger Lars Rottem Krangnes,  projektledare på Nordens Välfärdscenter, en institution under Nordiska ministerrådet.

Knutet till centret finns ett nordiskt demensnätverk med experter från alla de nordiska länderna. De träffas regelbundet och byter erfarenheter och delar också goda exempel med varandra.

I augusti hölls en nordisk konferens i Köpenhamn om norska och danska kommuners erfarenheter av ländernas första nationella demensplaner och hur man lyckats med att implementera planerna lokalt.

– Den första planen ger en bas och riktlinjer. Den ger också verktyg och strukturer. Inför den andra planen finns basen och man kan gå vidare. Viktigt är också att det följer pengar med planen, säger Lars Rottem Krangnes.

I Varde på danska Jylland bjuds alla som möter demenssjuka i sina yrken in till kurs för att lära sig om vad det innebär att lida av demenssjukdom och sjukdomen kan yttra sig.

För den butiksanställde kan det till exempel innebära att möta någon som inte längre vet hur man betalar eller som glömt själva ärendet i butiken. Kursdeltagarna får lära sig hur de bemöter en kund som uppträder förvirrat eller aggressivt och skulle de ändå inte rå på situationen finns en resursperson att ringa.

”Detta är ett politiskt projekt och en av följderna är att kommunerna kunnat söka pengar för olika insatser, till exempel för att skapa ett demensvänligt samhälle.”

Att sprida kunskap om demenssjukdomarna är ett led i att göra Varde kommun demensvänlig, berättar äldre­konsulent Mette Fuglsang Larsen, som fram till årsskiftet arbetar heltid med detta.

– Vi har bara fått positiv återkoppling. Många möter demenssjuka i sina vardagliga arbeten och genom kursen får de redskap för hur de ska bemöta dem. Deltagarna har också varit positiva till att det varit frivilligt och gratis, berättar Mette Fuglsang Larsen.

Varde är en av de sex danska kommuner som gått i bräschen i arbetet med att bli demensvänliga kommuner. Deras erfarenheter har gett underlag för den danska regeringens ambition, uttryckt i Demensplan 2025, att alla danska kommuner ska vara demensvänliga innan programperiodens slut.

Tillsammans har de sex kommunerna visionen att skapa ett samhälle som på alla sätt underlättar både för dem som drabbas av demens och deras anhöriga. Det innebär att tidigt se tecken på demens, att ha ett systematiskt samarbete under utredningen av sjukdomen och att ge den det drabbar och de anhöriga bästa tänkbara råd och hjälp.

Andra prioriterade områden är aktiviteter och möjligheter att i så stor utsträckning som möjligt kunna delta i samhället.

Den nationella demensplanen har inneburit att kommunen prioriterat mer resurser för arbetet med demenssjuka och det har blivit mer fokus på området. Vårt arbete hänger nära samman med demensplanen, säger Mette Fuglsang Larsen.

Att demensfrågan lyfts upp på nationell nivå har haft betydelse för hur den prioriterats, bekräftar också initierade röster från både Norge och Danmark.

– Den nationella demensplanen har betytt att det blivit mycket mer fokus och uppmärksamhet på demens i kommunerna, hos omsorgsgivarna och i samhället, säger Berit Kvalvaag Grønnestad på Helsedirektoratet i Norge.

Hon anser att en nationell demensplan bidrar till att alla nivåer i samhället tänker igenom hur det ser ut och vad som behöver göra för demenssjuka på ett mer systematiskt sätt än tidigare. Planen har också öppnat för att sprida kunskap och goda exempel på hur demensvården kan bedrivas på ett bra sätt. I den andra demensplanen, som löper till 2020, följs den första planen upp, till exempel åtgärder för anhöriga, bidrag till dagverksamhet för demenssjuka och fortsatt kompetensutveckling inom vård och omsorg.

– En viktig del i Demensplan 2015 var att de som lider av en demenssjukdom faktiskt får en diagnos, och det är också ett viktigt tillägg i Demensplan 2020. I Demensplan 2020 följer vi också upp vad som händer efter diagnosen. Många demenssjuka som deltagit i fokusgrupper inför den andra planen säger att de hamnade i ett ”svart hål” efter diagnosen. Det hålet vill vi täppa till och kommunerna bör därför hitta system som fångar upp både den som fått en demensdiagnos och de anhöriga, säger Berit Kvalvaag Grønnestad.

Också i Danmark har demensfrågorna fått mycket större uppmärksamhet genom den nationella demensplanen.  

– Detta är ett politiskt projekt och en av följderna är att kommunerna kunnat söka pengar för olika insatser, till exempel för att skapa ett demensvänligt samhälle, ge rådgivning runt demens och också för kompetensutveckling, säger Kirsten Groth Willesen, medarbetare på danska Sundhedsstyrelsen.

I både Norge och Danmark har de nationella demensplanerna inneburit satsningar på kompetenshöjning för personal som arbetar med demens­sjuka.

I Norge har till exempel 26 000 medarbetare inom omsorgssektorn från nästan alla landets kommuner gått så kallad ABC-utbildning i demens. Kommunerna definierar sitt behov av kompetens, gör en plan och söker pengar på länsnivå. Sedan bildar deltagarna, från olika yrkesgrupper inom omsorgen, reflektions- och samtalsgrupper och går igenom studiematerialet under ett år, parallellt med sina arbeten. Seminariedagar för deltagarna ordnas också på länsnivå under pågående ABC-utbildning.

I Danmark följde 470 miljoner kronor (ca 607 milj SEK) med i beslutet om en andra nationell demensplan. Hur de ska användas beror bland annat på hur kommunerna definierar sina behov och formulerar sina ansökningar, men en del av pengarna är också öronmärkta för centrala initiativ.

Tre mål är uppdelade i 23 initiativ, till exempel att satsa på demensvänliga sjukhus och att arbeta för mindre me­dicinering hos de som lider av demenssjukdom.

– Vi upplever att många kommuner är positiva till detta och fattar lokala planer, till exempel för kompetens­utveckling. Att det finns mycket pengar att söka efter att den nya planen togs skapar förstås också intresse, säger Kirsten Groth Willesen.

Helt centralt för kompetens­utvecklingen är att vara konkret och att kommunerna får extra bidrag.

– Kompetensutvecklingen måste vara praktiknära och ge kunskap för att hantera det svåra arbetet. Det är också viktigt att inse att det inte går att lyfta hela demensområdet samtidigt, utan att utvecklingen går med små steg i taget, säger Kirsten Groth Willesen.

ENKÄT När kommer det att finnas effektiva läkemedel mot demenssjukdomar?

Henrik Zetterberg, professor i neurokemi, Göteborgs universitet:

Jag tror inte att någon undermedicin kommer fram de närmaste åren, men ser ändå goda skäl att vara hoppfull. Vi har lärt oss mycket om demenssjukdomarna på molekylär basis. Vi vet ungefär när de startar och vad som händer under sjukdomens utveckling. Mest vet vi om Alzheimers sjukdom.

De viktigaste studier som måste göras är de där man tittar på människor som har mutationer som kommer att ge dem Alzheimers sjukdom. Vi behöver gå in och försöka neutralisera effekterna av genmutationerna långt innan hjärnan börjat påverkas.

Stödet till forskningen behöver öka. Jämför man med de medel som delas ut till andra stora sjukdomar som cancer är det som går till alzheimerforskningen en droppe i havet.

Maria Eriksdotter, professor i geriatrik, Karolinska Institutet:

I framtiden kommer det behövas mer skräddarsydd medicinering. För att klara det krävs ökad kunskap om demenssjukdomars utveckling, både när det gäller förstadiet och i det kliniska stadiet. Vi behöver bli bättre på att identifiera biomarkörer som gör att vi kan välja ut rätt patient med rätt diagnos.

Det finns i dag läkemedel som lindrar symtomen, men de bromsar inte upp sjukdomsförloppet. Dessa läkemedel rekommenderas i de nationella riktlinjerna. Tills vi har mer effektiva läkemedel är det viktigt att symtomen kan lindras. Jag hoppas förstås att mer satsningar görs för att få fram mer effektiva läkemedel.

Stiftelsen Alzecure är ett bra exempel på hur man kan ta till vara kompetens om läkemedelsutveckling och samarbeta både med experimentella forskare och kliniker.

Miia Kivipelto, professor i geriatrik, Karolinska Institutet:

De senaste trettio åren har över 200 studier om alzheimer gett negativa resultat. Det säger något om komplexiteten vi har att brottas med och svårigheten att få fram bättre mediciner.

Men nu har vi kommit mycket längre och en förklaring är att de nya studierna börjar betydligt tidigare – redan innan det uppstått så mycket skador i hjärnan. När sjukdomen hunnit avancera är det svårare att få effekt av ett läkemedel.

Möjligheterna att hitta effektiv medicinering går hand i hand med tidig diagnos. När nya mediciner testas går det att diagnostisera minnesproblemen – även när de är väldigt lindriga – med biomarkörer, till exempel prover från ryggmärgsvätskan. Jag tror inte att ett och samma läkemedel kommer att bota sjukdomen. Det handlar mer om att kombinera olika typer av mediciner.

 

Gunhild Wallin

Gunhild Wallin

Socionom och journalist samt verksam vid Ersta Sköndal högskola.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Bli prenumerant