Ulrika Beck-Friis: Vem var Edit Jönsson?

I en ålder av 98 år har Edit Jönsson (hf), Men­lösa, avlidit. Som ung hjälpte hon till på föräldrarnas gård och efter deras bortgång stannade hon hos brodern. Edit Jönsson var mycket aktiv i Kyrkans sykrets och Röda Korset.”

Som ung journalist på Laholms tidning skrev jag in vad kyrkoherden läste upp för mig i telefonen och sättnings­anvisningen hf – halvfet stil – gick med automatik. Sedan tog jag pappret ur skrivmaskinen och sprang ner till sätteriet och lämnade texten.

Tillbaka vid skrivmaskinen blev jag plötsligt tårögd. Vem var Edit Jönsson, som blev så gammal och levde hela sitt liv i Menlösa, en väldigt liten by i Sydhalland? För mig, som var några år över 20, var det ofattbart att ett helt liv kunde sammanfattas i tre meningar. När min kollega oroligt frågade mig varför jag var så ledsen, torkade jag tårarna och svarade med en motfråga: Vem vet något mer om Edit Jönsson? Hur var hennes liv?

"Ofattbart att ett helt liv kunde sammanfattas i tre meningar."

Just de frågorna är centrala när ett bokslut ska tecknas i slutet av en människas liv. För hur skulle tre meningar kunna sammanfatta ett nästan hundraårigt liv? Vad var det som inte kom fram i de där raderna och vad hade Edit Jönsson själv velat berätta eller tala om under sin sista tid i livet?

Edit Jönsson gick bort i slutet av 1980-talet, men frågorna lever inom äldreomsorgen. En som ägnat mycket tid åt dessa existentiella frågor i livets slutskede är docent Anna Whitaker, studierektor vid Ersta Sköndal Högskola. I sin bok Åldrande, död och anhörigskap ställer hon frågan: ”Vad är äldreboende för plats – egentligen? En plats för livet eller döden?”

Anna Whitaker konstaterar att det finns ett ”trängande behov av att sätta samtalet i centrum. Inom äldreomsorgen måste man våga artikulera de skeenden som har med åldrandet och döendet att göra.”

En studie från Mälardalens högskola visar på samma behov inom hemtjänsten. Bandade samtal från nästan 200 hem­besök visar att lyhördheten brister hos personalen när äldre vill tala om svåra frågor som rädsla och oro inför döden. Inger K Holmström, professor vid Mälardalens högskola, menar att när oron inte fångas upp, skapar det ett lidande hos äldre.

Samtidigt är det djupt mänskligt att stressad personal, ofta själva mitt i livet, har svårt att stanna upp och möta livets djupaste frågor. Många är ovana vid tden sortens dialog, många kan känna att de saknar rätt ord och många har själva kanske inte tänkt igenom sitt förhållningssätt till livets slut. Men lösningen behöver inte vara så komplicerad, det handlar om utbildning, handledning och stöd. Ingen förväntas kunna springa ett maratonlopp utan träning och samma sak gäller även existentiella samtal.

Här har vi därför samlat goda exempel och kloka röster som visar hur det med små medel kan skapas en större trygghet hos personalen för att möta äldre som vet att livet är på väg att ta slut. Ytterst handlar det i livets slut om samma saker som mitt i livet: att se, bekräfta och ställa frågor till dem vi möter.

Jag hoppas att någon vet mer om Edit Jönssons långa liv än de tre rader som hennes 98 år sammanfattades med.

Ulrika Beck-Friis

Ulrika Beck-Friis

Chefredaktör

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant