Demensskatt – en fälla att lära av

I brittisk politik är det unga mot gamla. Äldre väljare är mot EU. Yngre väljare är för. Äldre röstar konservativt. Yngre röstar på Labour. Äldre väljare röstar. Yngre gör det inte.

Även ekonomiskt står generation mot generation. I alla fall om man får tro medielogiken. Britter mellan 20 och 25 år har sett sin levnadsstandard sjunka de senaste decennierna. Britter mellan 65 och 70 har däremot fått det bättre. De äldre har tjänat på stigande huspriser, de yngre har förlorat på höjda universitetsavgifter.

Samtidigt kan inget av detta förklara premiärminister Theresa Mays agerande i årets valrörelse. Premiärministern ledde med över 20 procent när hon bestämde sig för att kalla till nationellt val den 8 juni. Det skulle bli en promenadseger. En kröning. Ett sätt för henne att öka sin konservativa majoritet i parlamentet.

Kanske hade hon hybris. Grundregeln för konservativa politiker i Storbritannien är annars enkel: Vad du än gör, ge dig aldrig på pensionärerna.

Men det var just vad Theresa May gjorde.

 

I sitt valmanifest föreslog hon att äldre som behövde vård i hemmet skulle betala för den själva. Inte bara med pengar. Nej, när pengarna var slut skulle räkningen betalas med ett slags skuldsedlar i det egna huset. Efter den äldres bortgång skulle barnen betala skulden. Kunde de inte det, fick de helt enkelt sälja huset. Enligt det konservativa valmanifestet skulle barnen få behålla upp till en miljon svenska kronor från husförsäljningen. Men allt som översteg det beloppet skulle gå till kommunen.

Det gick ett ramaskri genom hela Storbritannien. Förslaget döptes snabbt till ”demens­skatten” : det skulle slå extra hårt mot demenssjuka som behöver mycket vård i hemmet. Det tog ganska exakt fyra dagar innan Theresa May tvingades backa från alltihopa.

Då låg hennes valkampanj redan i spillror.

Theresa May förlorade sin majoritet i parlamentet och sitter i dag endast kvar som premiär­minister tack vare stöd från det nordirländska partiet DUP.

Hennes dagar som partiledare är räknade.

 

Samtidigt är den konservativa valkatastrofen inte så enkel att äldre väljare lämnade de konservativa på grund av ”demensskatten”. En majoritet av de äldre röstade trots allt konservativt. Precis som de brukar göra.

Politik går inte att analysera som ett intressepolitiskt spel där grupp står mot grupp för att få flest köttben kastade till sig från politikerna.

Väljare är inte egoister. Oavsett vad vi i media skriver. Äldre väljare bryr sig om skolan, eftersom de har barnbarn. Yngre väljare bryr sig om äldreomsorgen, eftersom de har mor- och farföräldrar. Det tenderar att vara de politiker som presenterar en vision för hela samhället som vinner.

Visst avgjorde ”demensskatten” det brittiska valet. Men inte på det sätt som är lätt att tro. Den fick väljare i alla åldrar att ifrågasätta Theresa Mays kompetens. Debaclet förändrade bilden av premiärministern: från en återfödd Mrs Thatcher till en gröngöling utan omdöme.

Dessutom en elak gröngöling.

För vem ger sig egentligen på äldre och sjuka på detta sätt?

Läs fler

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant