– Jag är både positivt och negativt överraskad över resultaten. Jag är till exempel förvånad över att användningen av antipsykosmedicin ökat, eftersom det varit ett medvetet mål att få ner den. Samtidigt har kvaliteten på demensutredningar blivit bättre, säger Vera Gustafsson, utredare på Socialstyrelsen.

Det här är den andra utvärderingen av demensvården som görs i Sverige. Den första kom 2014, vilket innebär att den nya rapporten visar på utvecklingen under de fyra senaste åren. Utredningen bygger på en rad dataregister, men också på enkäter till bland annat hemtjänsten och demensboenden.

Nytt i den här utvärderingen är att Socialstyrelsen granskat hur vården och omsorgen ser ut för de demenssjuka som bor kvar hemma, vilket är mer än hälften av alla med demensdiagnos. Där finns stora brister, både vad gäller kompetens och förutsättningar att ge personer med demenssjukdom de insatser som behövs.

– Vi ser att hemtjänstpersonal som arbetar med personer med demenssjukdom inte får tillräckligt med utbildning, handledning och möjlighet till reflektion. Ett annat problem är att hemtjänstpersonalen ofta har liten tid och att det är stor personalomsättning. En person med demens kanske möter femton olika personer på två veckor, men demenssjuka behöver kontinuitet.

I dag finns mellan 130 000 och 150 000 människor i Sverige som lider av demenssjukdom. Varje år insjuknar 20 000, en siffra som ökar eftersom vi lever längre. Fler och fler kommer att bo kvar hemma, vilket gör hemtjänstens kompetens och förutsättningar att kunna arbeta med demenssjuka särskilt viktigt. Det är viktigt för anhöriga, för den sjuke men också för personalen som ska möta och hjälpa svårt demenssjuka människor.

Ett mål för demensvården har varit att minska användandet av antipsykosläkemedel, bland annat genom att öka kompetensen hos vård- och omsorgspersonal och genom satsningar på personcentrerad vård och omsorg.

Men årets översyn visar att den tidigare nedåtgående trenden av antipsykosmedicin har vänt. Visserligen med bara några få procent, men ändå stick i stäv mot förväntad utveckling. Med oro konstaterar Vera Gustafsson att utlandsfödda får mer antipsykosmedicin än inrikes födda. De har också sämre tillgång till demensmediciner.

– Kanske är det så att en del av dem som är födda utomlands bär med sig trauman som kommer upp till ytan i samband med åldrandet. En annan förklaring är att de tappar svenska språket och får svårt att kommunicera med personalen. Vi vet ju också att fler personer födda utomlands kommer att bli demenssjuka, men vi kan inte se att kommuner och landsting är rustade för det.

Utvärderingen visar att det finns stora skillnader i den vård och omsorg som ges till demenssjuka i landet. Användningen av antipsykosmedicin på särskilda boenden skiljer sig till exempel mellan Västmanlands sju procent och Norrbottens sjutton procent.

Tillgången till dagverksamhet visar också på stora variationer. En annan utveckling, som oroar Vera Gustafsson, är att många multiprofessionella demensteam lagts ner. Det försvårar samarbete mellan landsting och kommuner.

– Det är oroväckande. Vi vet att samverkan är viktigt när man har en demenssjukdom. Vi vet heller inte riktigt varför team har försvunnit. Det kan vara så att personalen är upptagna av det vardagliga och inte riktigt hinner samarbeta, men jag tror att samarbete sparar tid på sikt även om det tar tid att se resultatet.  

Men det finns också ljuspunkter i den nya översynen. Kvaliteten på demensutredningarna har blivit bättre, även om det också här finns stora skillnader mellan olika delar av landet. Visserligen är väntetiderna för en utredning långa – de varierar mellan 40 och 100 dagar – men andelen som får en ospecifik diagnos har minskat och fler får tillgång till demensläkemedel.

– Vi ser också att många särskilda boenden arbetar mera personcentrerat och att många använder sig av levnadsberättelser. Det är en positiv utveckling.