Hofors satsar på proffsig personal​

Ellen Landström, 95, startade filmklubben i Hofors och har sett sig om i världen. Hon vet vad kvalitet i äldreomsorgen är.

– Viktigast är att personalen är glad och inte blir trött på en när man frågar.

Sex trappor upp på Hantverkargatan i centrala Hofors har Ellen Landström sitt äldreboende. Omgiven av reseminnen från flera världsdelar och foton på sin familj ser hon tillbaka på sina 95 år.

– Jag har haft ett rikt liv.

Dåliga knän och den höga åldern gör att hon sedan ett år tillbaka bor på det särskilda boendet Hantverkarn, som är inrymt i ett före detta hyreshus. Den här dagen är hon mer orörlig än vanligt då hissen är avstängd. Målningsarbete pågår.

”Bara för du är duktig på att sköta en människa betyder det inte att du bemöter den bra. En del tror att man kan ta någon från gatan och så sköter den jobbet.”

En av boendets undersköterskor ställer lunchen på bordet och försvinner lika fort som hon kom.

– Jag önskar att de hade tid att sätta sig några minuter. Kanske borde jag fråga, men när man blir gammal lär man sig att inte klaga, säger Ellen Landström.

Tiden är även samtalsämnet i ett av personalrummen på entréplanet. Undersköterskan Maria Fransson önskar att hon hade mer tid för att oftare hinna göra det som fick henne att

Maria Fransson
Maria Fransson

börja arbeta i äldreomsorgen.

– Jag älskar att jobba med människor och finnas till hands vid behov. Att sitta och prata med de äldre är så givande, både för dem och för mig.

Att det inte blir så ofta som hon skulle vilja har att göra med att arbetsbelastningen ofta är hög. Det kan bero på att bemanningen är ansträngd på grund av sjukdom, eller på att en del av de boende tar stora resurser.

Hantverkarn är ett av kommunens fyra särskilda boenden. Här finns 28 lägenheter för både somatiskt sjuka och demenssjuka. Boendet är bemannat dygnet runt och i personalen finns såväl sjuksköterskor som undersköterskor och vårdbiträden. Dessutom har de boende varje vecka tillgång till arbetsterapeut, sjukgymnast och läkare.

– De flesta som kommer hit klarar ganska mycket själva. Men vi har även dem med mer insatser, berättar Maria Fransson.

Enhetschefen Pernilla Neuman är bekymrad över de många politiska utspel under senaste året som gått ut på att bemanna äldreomsorgen med arbetslösa.

– Den synen måste ändras, det här är ett viktigt jobb. Vi behöver hjärnor snarare än fler händer. Det hjälper inte att bara få in folk som sköter omsorgen, väldigt mycket handlar också om bemötande, betonar hon.

Maria Fransson håller med:

– Bara för du är duktig på att sköta en människa betyder det inte att du bemöter den bra. En del tror att man kan ta någon från gatan och så sköter den jobbet. Den inställningen köper inte jag.

En timme varje vecka erbjuds alla boende att träffa sin näransvarige. En av dem är Maria Fransson, som likt de övriga har ansvar för två lägenheter.

”Vi behöver hjärnor snarare än fler händer. Det hjälper inte att bara få in folk som sköter omsorgen, väldigt mycket handlar också om bemötande.”

– Vi träffas när den boende vill. Antingen sitter vi ner och pratar eller så går vi kanske ut och går. Vi hjälper också till med praktiska saker, som att beställa taxi för läkarbesök och ha kontakt med anhörig och gode män. Skulle jag bli sjuk har jag en speciellt utsedd reserv som rycker in i mitt ställe.

Pernilla Neuman
Pernilla Neuman

Pernilla Neuman konstaterar att det höjer kvaliteten för brukarna när en och samma person har det närmaste ansvaret.

 – Det skapar en kontinuitet, men spar också tid eftersom kontakten blir mer strukturerad och de boende vet vem de ska vända sig till, säger hon.

Hofors kommun har slagit fast ett kompetenskrav för personalen i äldre­omsorgen. När någon arbetat som timvikarie mer än 300 dagar måste hen påbörja en undersköterskeutbildning för att kunna fortsätta.

Vilken utbildning de undersköterskor som söker jobb har är en ständig källa till merarbete och bekymmer för Pernilla Neuman och de övriga cheferna. Hon är positiv till förslaget att införa legitimation för undersköterskorna och tror att det skulle underlätta rekryterings­processen.

– Som det är nu kommer de sökande med olika betyg som vi chefer ska sitta och gå igenom. Är de godkända undersköterskor eller inte? Får vi i stället se en legitimation är det klappat och klart. Det spar vi massor av tid på.

Maria Fransson blev färdig undersköterska 2001. Även hon välkomnar en yrkeslegitimation.

– Jag tror på riktlinjer som visar exakt vilka moment som ska ingå i en utbildning för att den ska vara godkänd för legitimation. Kraven ska gälla lika i alla kommuner.

Är det bra att det personliga ansvaret förtydligas?

– Ja det tycker jag. I dag kan vi säga ifrån om vi inte vill ha delegering, till exempel för att ge insulin. Med legitimation är det tydligare att det ingår i jobbet. Jag tycker att är man undersköterska och har den utbildningen då ingår det i jobbet och då är du personligt ansvarig för att det fungerar, säger Maria Fransson.

Pernilla Neuman håller med om att legitimationen ger extra tyngd åt uppdraget.

– Uppfyller man inte ansvaret kan man bli av med legitimationen. Då måste du göra ditt yttersta i jobbet för att inte riskera att förlora den.

För sjuksköterskan Lotta Edgren är inte frågan om legitimation för undersköterskorna lika angelägen. Hon förstår att regleringen kan vara viktig för yrkets status, men tycker att hon och hennes två kolleger på Hantverkarn kan delegera uppgifter utan problem.

– Vi vet ganska väl vad alla kan och känner förtroende för att de gör ett bra jobb, säger hon.

Undersköterskan Anna Sundelin och boende Ellen Landström
Undersköterskan Anna Sundelin får inte alltid tiden att räcka till för att sitta ner och småprata lite med Ellen Landström, 95 år. Ändå är det just pratstunderna som både personal och boende vill ha mer av.

Lite längre bort i korridoren finns terapiverksamheten Orren, som har öppet varje dag mellan klockan 09.30 och 15.30. Ett par eftermiddagar i veckan är även personer som bor hemma med hemtjänst välkomna.

– Helst sitter vi bara och snackar skit, säger Mainy Dansk, men pekar också mot ett skåp där hon och flera andra av dagens besökare bidragit med hand­arbeten.

De flesta är gamla vänner och bekanta som följt varandra genom livet. Alla, sånär som på Veijo Saarela, är kvinnor.

– Jag hör inte längre vad de andra säger men jag vill komma hit ändå, hojtar Majvor Pettersson.

TV-serien Samtidigt i Hofors blir snart ett av dagens samtalsämnen. Alla känner väl till Spar-Arne, folkkär kändis på livsmedelsbutiken i centrum och en av programmets profiler.

Flera av damerna kring bordet håller honom som favorit, men är missnöjda med att så få äldre finns bland skåde­spelarna.  

– Vi borde också vara med så tittarna får en riktig bild av Hofors, säger Mainy Dansk.

I det indignerade sorl som uppstår höjer Ulla Dahlberg plötsligt rösten:

– Vi fick inga anbud. Så är det. Vi måste säga som det är.

Vad tänker de om sin ålderdom i Hofors och vad ser de som kvalitet i äldreomsorgen? Mainy Dansk svarar med ett exempel på vad hon inte tycker är kvalitet.

– Skulle det komma in en sådan där robot när jag står i duschen skulle jag bli rädd. Och tänk om det blir fel på en säkring – då vet man ju inte vad som kan hända, säger hon.

I stället ser hon möjligheten att träffas och fika som något väldigt berikande. Den här gången lockade Hantverkarn med rulltårta toppad med grädde.

Något ytterligare som skulle höja trivseln?

– En sexa whisky vore fint, säger Veijo Saarela.

Torbjörn Tenfält

Torbjörn Tenfält

Frilansjournalist.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant