Jenny, 82, längtar bort

Tre trappor utan hiss. Rullstolsbundna Jenny Johansson vill inget hellre än att flytta in i ett äldreboende, men gång på gång har Skellefteå kommun sagt nej.

Tidigt en morgon i våras kunde 82-åriga Jenny Johansson inte kliva upp ur sängen. Hon hade drabbats av en stroke och i ett slag tog livet en ny vändning. De dagliga promenaderna, middagsbjudningarna, handarbetet framför teven. Under de sex veckor hon vårdades på sjukhuset förstod hon att inget av det hon tidigare glatt sig åt var möjligt längre.

– Jag sa att jag inte ville flytta hem igen. Jag vill komma till ett boende där jag kan få mat och hjälp och inte behöver tänka på att handla, säger hon.

Sedan hon drabbades av en stroke är hon beroende av hjälp för att förflytta sig. När hon försöker ta sig runt själv i lägenheten kör hon ofta rullstolen i cirklar och fastnar i möbler och annat som kommer i vägen.

I stället drar hon sig fram med den hand som fortfarande fungerar.

– Det kan ta en halvtimme att röra mig från ett rum till ett annat.

För några veckor sedan föll hon ur rullstolen när hon försökte fylla ett glas med vatten. Blåmärkena i ansiktet gör sig fortfarande påminda när den låga vintersolen lyser in genom fönstren mot den stora balkongen i söderläge.

Men någon plats på boende fick hon inte. Skellefteå kommun ansåg att Jenny Johansson inte var i behov av hjälp dygnet runt och därför redan hade ett skäligt boende. Hemtjänst sju gånger om dagen och tre per natt fick räcka.

”Kommunen skulle se till att hemtjänsten tar ut mig – det har jag papper på – men de har ju ingen möjlighet att hjälpa mig ut när det inte finns hiss och de inte klarar av manicken.”

Hon överklagade beslutet till förvaltningsrätten, som gav kommunen bakläxa. Socialnämnden vidhöll sitt nej men Jenny gav sig inte. Än en gång vände hon sig till domstolen.

”Jag vill att beslutet om avslag på min ansökan om särskilt boende ändras så att jag får en plats på särskilt boende och kan känna mig trygg, får ha människor omkring mig och möjlighet att kunna komma mig ut”, skrev hon.

Jenny Johansson växte upp i Finland som yngst av fjorton syskon och kom 1944 som krigsbarn till Västergötland. Där blev hon adopterad och växte upp i ett litet samhälle nära Hjo. Med sig bar hon svåra minnen från kriget, där två av hennes äldre bröder stupade i strid.

Familjen bodde i utkanten av Helsingfors, i en byggnad där även militären höll till och var måltavla för fienden. En gång föll en bomb alldeles nära bostaden.

– Jag och en av mina bröder var i köket, han fick tag i mina fötter och drog ner mig. Jag gallskrek. Det är ett minne man aldrig glömmer, så jag ville inte tillbaka till Finland efter kriget.

Sin blivande make träffade Jenny Johansson när hon gick en vårdutbildning på lasarettet i Skellefteå. De gifte sig 1963 och hon fick arbete som mentalskötare.

Bengt Johansson arbetade många år på Rönnskärsverken i en industrilokal där temperaturen växlade mellan värme och kyla. Den dåliga arbetsmiljön tog på hans hälsa. Sina sista ett och ett halvt år bodde han på äldreboendet Höjden, en knapp kilometer från Jenny Johanssons lägenhet på Myntgatan. De hann fira sin femtionde bröllopsdag några veckor innan han dog på nyårsdagen 2014.

– Jag gick dit och matade honom varje dag. Han hade Parkinson och satt där han satt.

Jenny Johansson vårdade sin man hemma i lägenheten flera år, men till slut orkade varken hon eller hemtjänstpersonalen längre. Sjukdomen försämrade stadigt hans tillstånd och när det var dags tog det bara en vecka att få plats på ett äldreboende.

– Han var bara 58 när han fick förtidspension. Det var bara vi två, tyvärr fick vi inga barn.

Med bara två schemalagda aktiviteter i veckan – rehab på måndagar och torsdagar – blir det mycket tid att tänka tillbaka. Ofta på sommarstugan i Burträsk, där hon och Bengt var hela somrarna. De rodde på sjön och fiskade; gädda och gös.

– Vi tyckte båda om fisk, annars brukar ju inte karlar göra det. På rehab äter karlarna varken fisk eller grönsaker.

Efter stroken har Jenny Johanssons vardag blivit extremt svår.

Prev
Next

Det ringer på dörren och in kliver Jan Nyström med mössan nerdragen och hockeylaget Skellefteå AIK:s halsduk virad mot kylan. Han ska köra Jenny Johansson till fotvården på lasarettet, men först ska han förbereda nedfärden.

Trapporna har varit källa till mycket av konflikten mellan Jenny och socialnämnden.

– Kommunen skulle se till att hemtjänsten tar ut mig – det har jag papper på – men de har ju ingen möjlighet att hjälpa mig ut när det inte finns hiss och de inte klarar av manicken, säger hon.

”Manicken” är Jenny Johansson ord för den trappklättrare som chaufförerna i färdtjänsten och sjuktransporten använder för att baxa ner henne till gatan. Hjälpmedlet monteras på rullstolen och kan lyfta ekipaget både upp och ner för trappan.

Det tar närmare tio minuter, enkel resa, eftersom Jan Nyström måste säkra varje steg i den smala passagen.

– Är du redo så kör vi, säger han och lättar lite på halsduken. Jenny Johansson tittar ännu en gång ner i handväskan.

– Bäst jag kollar så jag har med mig allt. Så jag kan göra rätt för mig, säger hon.

Ärendet upp i förvaltningsrätten – Jenny fick rätt till slut

Torbjörn Tenfält

Torbjörn Tenfält

Frilansjournalist.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant