Inför glömskans fasa är vi alla lika

Inför sin senaste skräckroman Hemmet, som skildrar livet på det fiktiva demensboendet Tallskuggan, pryade författaren Mats Strandberg på ett par boenden. Och blev positivt överraskad. För honom är skräcken ett reningsbad mot verklighetens ondska.

Mats Strandberg är yrvaken när han öppnar ytterdörren mot den råa, mörka midvinterdagen.

– Välkommen! Jag somnade visst när jag låg i soffan och skrev. Jag är grym på tupplurar, förklarar han och släpper in mig på sitt kontor, som är beläget vid en backig kullerstensgata på Södermalm.

Det finns också något annat som denne vänlige man, som smyger runt i strumplästen, är grym på. Att skriva kusliga berättelser som ger läsaren gåshud, is i blodet och nedbitna naglar.

Själv drabbades Mats Strandberg av stresseksem när han på 80-talet låg hemma i pojkrummet i Fagersta och sträckläste Stephen King. Eksemen botades med Apotekets hudsalva, men kärleken till skräcken bestod.

”Jag har alltid varit en ängslig person som väntar på den stora katastrofen.”

I dag har Strandbergs egna skräckromaner fått recensenter att i hänförda ordalag utnämna honom till Sveriges svar på förebilden och skräckkungen King.

Mats Strandbergs senaste roman Hemmet skildrar livet på det fiktiva demensboendet Tallskuggan i ett litet samhälle på Västkusten.
Det är en ruggig historia om glömskans fasa och om utanförskap, kärlek och vänskap. Men framför allt innehåller den en rejäl dos av den kanske största skräcken av alla – att förlora kontrollen över sig själv.

– Jag har ingen i min egen närhet som har drabbats av demens. Men jag var utbränd 2004 och kan till viss del förstå rädslan som väcks både hos dig själv och hos omgivningen när du inte längre känner igen dig själv, förklarar han.

Mats Strandberg har flera vänner vars föräldrar har insjuknat i demens. Och det väckte i sin tur tankar om vad det innebär att se en välbekant person förvandlas till en främling, uppslukad av ett tillstånd där gränsen mellan fantasi och verklighet tycks vara upplöst.

Inför döden och demensen är vi alla lika. Sjukdomen är den stora utjämnaren, menar Mats Strandberg. Det spelar ingen roll vem du är och vilken klass du kommer ifrån, demens kan drabba vem som helst. Och i en liten stad hamnar alla på samma ställe.
Men till en början kände han sig tveksam till sin idé.

– Jag var lite rädd att det skulle bli alltför deprimerande att skriva om ett demensboende. Så gjorde jag studiebesök på ett par ställen och intervjuade människorna där. Bilden jag fick var betydligt ljusare än vad jag förväntat mig.

– Vi får ju bara nyheter om äldrevården när det handlar om kris och kollaps. Det var upplyftande att möta de gamla och jag slogs av att människorna som jobbade på boendena var fina, kunniga och bemötte de äldre med stor respekt. De var så engagerade, trots tunga skift och dåliga löner. Och som en extra bonus hade alla minst en spökhistoria från sin arbetsplats att berätta, säger han.

Boken utspelar sig under en svettig sommar när huvudpersonen Joel återvänder till sin barndomsstad för att hjälpa sin mamma Monika att flytta till demensboendet Tallskuggan. Där jobbar barndomsvännen Nina, som han har en sårig och ouppklarad historia med.  
I boken får vi också möta några andra sköra och kantstötta existenser: Edit som ständigt upprepar att hon är sekreterare åt direktör Palm, Lillemor som talar med sina änglar, de sammansvetsade systrarna Vera och Dagmar, den ”karltokiga” Bodil och den krävande Petrus som har frontallobsdemens. Och så Monika som blir allt konstigare och vet saker som hon inte borde känna till.

”Nu känns ju hela världen som ett gungfly. Saker går så snabbt, det dyker upp nya hot hela tiden.”

– Jag gjorde en ganska stor research inför boken. Det kändes viktigt att inte sprida vidare myter. Exempelvis trodde jag tidigare att det är personens ”sanna jag” och undertryckta sidor som kommer fram i demensen, men så behöver det inte alls vara.

Mats Strandberg riktar också en välriktad känga mot dagens högt ställda ekonomiska krav som har förvandlat de boende till kunder. Och som resulterat i personalneddragningarna som gör hemmet glest bemannat.

Han skildrar den glamourbefriade vardagslunken i en vårdvärld med vändscheman, vävtapeter, desinfektionsmedel och kisslukt.
Så sipprar en rad hårresande obegripligheter in i tristessen. Det välbekanta blir skräckfyllt och okänt.

”Nattduksbordet: Sänggrindens metall. Strukturen på väggarna. Allt det vardagliga, vanliga. Det är bara en tunn fernissa. Ett lager som döljer andra lager, oändliga djup”, skriver Mats Strandberg.

Lagren flagnar ett efter ett. Tillvaron svindlar.

Vem släckte lampan? Var kommer alla fettfläckar på tapeterna ifrån? Varför uppfylls allt fler – både anställda och boende – av en kusligt krypande känsla av att vara iakttagna? Och vad i hela världen händer med de gamla? Det tycks nästan som om något okänt tagit över dem …

Mats Strandberg beskriver Hemmet som en Exorcisten med ombytta roller – här är det mamman som blir sjuk – men utan katolska präster. Och det blir riktigt otäckt.

Han lyser upp när jag berättar att jag inte vågade läsa boken på kvällen eftersom jag var rädd att få mardrömmar. Egentligen ville jag inte ens ha den i sovrummet. Bara omslagsbilden (signerad Pär Åhlander), av ett rynkigt gammalt ansikte och ett öga där pupillen utgörs av en mörk gestalt i en korridor, väcker kalla kårar.

– Vad bra, tack och förlåt! kommenterar Mats och ser nöjd ut.

För honom fungerar nämligen skräckhistorier som ett välbehövligt reningsbad. En ventil – ja, i sina bästa stunder till och med ett vaccin – mot verklighetens fasor.

Mats Strandberg
Mats Strandberg

– Jag har alltid varit en ängslig person som väntar på den stora katastrofen. Kanske har det att göra med att mamma var svårt sjuk i reumatism under min uppväxt. Nu är hon död, men jag fortsätter att oroa mig för att förlora andra nära och kära. Eller att förlora allt jag har och behöva tigga på gatan. För mig har skräck varit ett sätt att få utlopp och sätta ord på rädslor. Dessutom är det en tröst att veta att jag inte är ensam om mina känslor.

Mats Strandberg berättar att deckarförfattaren Johan Theorin menar att deckarboomen kom efter det ouppklarade mordet på Olof Palme. Suget att läsa om polisutredningar där mördaren faktiskt hittades kan tolkas som ett sätt att bearbeta det kollektiva traumat.

– Jag tror att det är lite på samma sätt med skräckgenren. Den brukar växa i osäkra tider. Och nu känns ju hela världen som ett gungfly. Saker går så snabbt, det dyker upp nya hot hela tiden, till exempel av IS, Donald Trump, klimatförändringar, antibiotikaresistens och artificiell intelligens.

– Då är skräck en säkerhetsventil, en verklighetsflykt som ger en skön adrenalinkick. Samtidigt kan skräckgenren ställa saker och ting på sin spets och utforska frågor om livsval, vad som är ont och gott. Skräck skakar om karaktärernas invanda livsmönster och det är också hoppingivande. I spillrorna kan man bygga upp något nytt, förtydligar Mats Strandberg.

Han är själv ett levande exempel på att skräck också kan ha en helande, till och med rogivande effekt.

– Min psykolog tycker att jag blivit mycket lugnare sedan jag har börjat skriva skräck.

Mats Strandberg

Ålder:  41 år.
Bor:  På Södermalm i Stockholm.
Familj:  Gift med skådespelaren Johan Ehn.
Bakgrund:  Född och uppvuxen i Fagersta i Bergslagen. Flyttade till Stockholm som 16-åring. Fick sitt stora genombrott med världssuccén Engelsforstrilogin (Cirkeln, Eld, Nyckeln) som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Har också skrivit Färjan samt barnboksserien om monstret Frank: Monstret i natten, Monstret på cirkusen och Monstret och människorna.
Aktuell:  Skräckromanen Hemmet, som handlar om ett demensboende, släpps 5 februari som storpocket.

 

Läs fler

Gertrud Dahlberg

Gertrud Dahlberg

Frilansjournalist.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Bli prenumerant