Aldrig för sent att läka ett trauma

Depression och ångest är de vanligaste psykiska sjukdomarna bland äldre. Men det är aldrig för sent att försöka reparera det som orsakar oro och nedstämdhet. Det vet Monica Stenberg efter åtta års erfarenhet som kurator på ett äldreboende.

– Min erfarenhet är att äldre kan vara mer motiverade att bearbeta psykisk ohälsa, säger Monica Stenberg.
Sedan 2009 arbetar hon som kurator på Temabo Bergsund i Stockholm och är en av få kuratorer på svenska äldreboenden.

I sin roll ger hon individuella stödsamtal till de boende som så önskar samt till anhöriga. Hon började ta ut pension för ett år sedan, men arbetar fortfarande en dag per vecka på Bergsund samt med utbildning, handledning och klienter i egen firma.

Att ge äldre möjlighet att tala om sina liv minskar lidande och är också tillfredsställande för den som lyssnar.

– Att träffa en äldre människa är som att träffa en hel bok – du möter ett helt liv och dess erfarenheter. En del äldre tappar också de masker som handlar om prestation och måsten. På så sätt blir det en snabbare process.

När vi blir äldre kan gamla trauman komma upp till ytan och det finns fortfarande möjlighet att försöka bearbeta dem, även om livet närmar sig sitt slut.

– Det är aldrig för sent att läka ett trauma i vilken ålder du än är. Genom terapeutiska samtal kan du få hjälp att få bearbeta och skapa en ny medvetenhet om vad som hände. Min erfarenhet är att när man försonas med händelser i det förflutna så blir det också lättare att försonas med döden. En del äldre har uttryckt det som att de finner ett lugn och en stillhet inom sig.

”Många av mina samtal handlar väldigt mycket om förluster. Det kan vara förlusten av en partner, vänner, en lägenhet eller en villa.”

Monica Stenberg är från början personalvetare med psykologisk inriktning. Hon är också utbildad psykoterapeut. Tidigt kom hon in på smärtproblematik och arbetade bland annat med djupintervjuer kring smärta på Försäkringskassans FoU-avdelning. Hennes erfarenheter ledde till Folkhälsoinstitutet där hon under åtta år arbetade med hälsofrämjande arbete med inriktning på kvinnors hälsa och psykosocial arbetsmiljö inom bland annat sjukvård och äldreomsorg. När Folkhälsoinstitutet flyttade till Östersund, bestämde sig Monica Stenberg för att stanna kvar i Stockholm och starta eget. Hon konstaterar att hon gjorde tvärtemot det som kan vara vanligt – att börja arbeta med klienter och sedan gå vidare mot forskning eller utredningsuppdrag.

– För mig är det mötet mellan människor det handlar om. Det är där det händer, säger hon.

Av en tillfällighet kom hon att arbeta med många äldre och tyckte det var intressant och givande. Därför sökte hon till Temabo när de sökte en temacoach med inriktning på samtal. Så småningom gjordes tjänsten om till en kuratorstjänst.

Monica Stenberg
Monica Stenberg

– Jag insåg att det inte alltid fungerade att komma in till en boende och säga att jag var psykoterapeut. Det väckte den negativa bilden av gamla tiders mentalsjukhus som finns hos många äldre.

Vi möts strax före jul på legendariska caféet Vetekatten i Stockholm. Julklappsshoppare trängs vid borden, men i den undanskymda hörna där vi finner en plats försvinner både tid och omgivning. Monica Stenberg kan konsten att berätta om sitt arbete – både om varför det är roligt och varför hon tycker det är viktigt.

Monica Stenberg önskar att det skulle finnas långt större möjligheter för äldre med ångest och depressioner eller annan psykisk ohälsa att få chansen att samtala om sina liv med professionellt utbildad personal. Helst vill hon att det ska finnas kuratorer på alla äldreboenden. Under de år hon arbetat som kurator inom äldreomsorgen har hon sett behoven. Att bli mycket gammal och flytta in på ett boende är en fas i livet då många drabbas av psykisk ohälsa. Till exempel är män över 85 år den vanligaste gruppen som begår självmord.

– Många av mina samtal handlar väldigt mycket om förluster. Det kan vara förlusten av en partner, vänner, en lägenhet eller en villa. Det kan vara möbler och tavlor som varit en del av en människas trygghet som inte får plats på äldreboendet. Samtidigt kan rörligheten, syn och hörsel försämras, vilket innebär kroppsliga förluster. Och så finns det kanske inte längre någon att dela den tid som varit med. Det är en sorg, sammanfattar Monica Stenberg några av sina erfarenheter.

Men hur är det möjligt att hjälpa en människa med en alldeles adekvat sorg?

Nyckelordet, enligt Monica Stenberg, är att lyssna och det kan även den göra som inte har en terapeutisk utbildning.

– Vården har ofta fokus på att göra och att fullfölja vissa åtaganden. Men ibland behöver man sluta fixa och bildlikt talat sätta sig på händerna och lyssna, att vara lugn och ta den tid som behövs. För att göra det behövs naturligtvis förutsättningar för det i jobbet, tid och ibland även handledning eftersom mycket händer med en själv när man möter starka känslor.

”Det finns en tyst kunskap som det är bra och viktigt att sätta ord på. Att personalen får möjlighet till reflektion och handledning är otroligt viktigt i det komplexa arbete som omsorgspersonalen har.”

– Ibland behövs dock psykologisk behandling för äldre. En del har inte kontakt med någon eller några av sina känslor, till exempel sorg, och då kan den omvandlas till ångest eller depression. Ofta är skuld och skamkänslor involverade. Skulle fler få tillgång till terapeutiska samtal är det möjligt att förhindra depression. På sikt skulle det också löna sig ekonomiskt eftersom obehandlad depression ökar risken även för fysiska sjukdomar, till exempel hjärt- och kärlsjukdom, stroke och fallolyckor.

Ett annat vanligt tema i de samtal hon har med de boende handlar om hur det är att bli beroende av andra. Hur vi som gamla reagerar på det, beror på tidigare liv och erfarenheter.

Monica Atenberg

– En svårare uppväxt kan leda till att jag inte känner tillräcklig tillit till andra. När jag väl ligger där i min säng på äldreboendet kan det ta sig uttryck av att jag inte vill ta emot hjälp eller tvärtom – att jag vill ha hjälp hela tiden för att känna mig trygg. När personalen förstår att dessa olika uttryck kan ha sin bakgrund i bristande tillit kan det bli lättare att hantera än att avfärda den boende med att hen vill inget eller vill för mycket.

Monica Stenberg har också hållit etikforum för personalen på Temabo Bergsund två gånger i veckan. Mötena har utgått från olika teman och personalens egna fallbeskrivningar.

– Det finns en tyst kunskap som det är bra och viktigt att sätta ord på. Att personalen får möjlighet till reflektion och handledning är otroligt viktigt i det komplexa arbete som omsorgspersonalen har, säger hon.

Hon utbildar också personal som arbetar med äldre i ”Första hjälpen till psykisk hälsa”, en utbildning med material som är framtaget av Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, NASP på Karolinska Institutet på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting. Utbildningen är på tolv timmar och ett av syftena är att lära sig lyssna utan att värdera, att ge bekräftelse och erbjuda information och att uppmuntra att söka lämplig professionell hjälp.

Kursdeltagarna får också lära sig mer om hur psykisk ohälsa hos äldre tar sig uttryck. Utbildningen ger bland annat kunskap om hur man kan ställa även till synes svåra frågor, som till exempel ”har du någon gång tänkt på att ta livet av dig?”
Hon uppmanar alla de som möter olika former av psykisk ohälsa att inte vara så rädda att närma sig.

– Frågan är inte farlig. Om jag mår dåligt är en människa som lyssnar ett stort stöd. Det är otroligt läkande och ger mening.

Som kurator på Temabo tycker hon också att hon får mycket tillbaka i de samtal hon har. Varje möte är unikt och samtalen med äldre har ofta en existentiell underton.

– Ibland när jag går hem från jobbet är min livskänsla så stark. Jag får en insikt om att livet tar slut och att det är viktigt att leva här och nu.

Monica Stenberg

Ålder: 68 år.
Familj: Make, tre barn och fyra barnbarn.
Bor: I Vikingshill, Nacka.
Intressen: Frigörande dans, promenader och natur.
Oväntad talang: Blommor – ”vi trivs ihop”.
Senast lästa bok:Never let me go av Nobelprisvinnaren Ishiguro.

Psykisk ohälsa hos äldre personer

Oro, ängslan, ångest och sömnproblem är vanligare hos äldre än hos medelålders och vid 75 års ålder beräknas mellan femton och 25 procent lida av psykisk ohälsa även om många inte har en psykiatrisk diagnos.

Hos personer över 65 år är depression den vanligast psykiska sjukdomen, men andelen som drabbas någon gång under sin ålderdom är högre och uppskattas till mellan nio och 27 procent. Självmord är i Sverige, liksom i andra västerländska länder, vanligast bland äldre män.

Orsakerna till depression hos äldre personer är både biologiska och psykosociala. Åldrande orsakar förändringar av hjärnan och psykosocialt är åldrandet förbundet med olika former av förluster, som att partnern och nära vänner dör eller att man själv förlorar kroppsliga funktioner eller drabbas av sjukdom.

Psykisk ohälsa hos äldre kan yttra sig som en känsla av meningslöshet, nedsatt aptit, smärta, ökad irritation, kognitiva svårigheter och nedsatt beslutandeförmåga.

Källa: Läs mig! Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre personer, SOU 2017:21 Del 1

Läs fler

Gunhild Wallin

Gunhild Wallin

Socionom och journalist samt verksam vid Ersta Sköndal högskola.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant