Livet skulle vara ödsligt utan beröring

Carl-Göran Ekerwald, 92 år, skrockar om att han levt så länge att inte mycket håller honom kvar. Sam­tidigt sprudlar han av att få prata om ämnet för den här intervjun: att människan måste få bli berörd. Det är så vi känner att vi lever.

Han säger det medan han vilar blicken på träden som kantar fältet utanför verandan.

– Om inget uppväckte en känsla, skulle livet vara väldigt ödsligt, konstaterar författaren och hedersdoktorn Carl-Göran Ekerwald, 92 år.

Han skrattar självironiskt åt sin höga ålder.

– Jag är förbrukad, förstår inte varför jag lever, haha. Men snart kommer fyra böcker …

Arbetet med dessa [se faktaruta] håller Carl-Göran Ekerwald fullt sysselsatt i den lilla bondgård som han hyr på landet mellan Uppsala och Knivsta. Från tågstationen får han köra i 20 minuter och pekar samtidigt ut sevärdheterna i omgivningarna.

I köket har han dukat för förmiddagste och mandellängd, och säger att till lunch blir det rostat bröd och ägg. Genom fönstret syns huset där äldsta dottern Hedvig och svärsonen Allan bor permanent. Hedvig har nyss pensionerats från sin professur vid Uppsala universitet.

”Jag är förbrukad, förstår inte varför jag lever, haha. Men snart kommer fyra böcker …”

Carl-Göran Ekerwald har tidigare skrivit ett 60-tal böcker – romaner, essäer, noveller – och blev för ett par år sedan extra omtalad för diktsamlingen om sin kärlekshistoria sent i livet med den sex år yngre Sigrid Kahle.

Nu har Carl-Göran Ekerwald levt ensam i ett par år. Det har han inte gjort sedan han träffade sin första livskamrat som 16-åring.

Första minnet av trygghet och beröring handlar om barndomen i Östersund. Åh, vad han tyckte om att krypa ner bredvid mamma. ”Är du här nu igen”, kunde hon säga. Under uppväxten såg han också skillnaden i människors fysiska behov – pappans släkt från inlandet Jämtland som aldrig höll i varandra och mammans från Ångermanskusten som gärna kramades.

– De var sinnliga i sitt väsen och tyckte om att beröra. En gång tog min morbror i så enormt att två revben gick på min mamma.

Vilken sida har du ärvt?

– Min pappas. Jag tyckte ju aldrig om kroppslig kontakt i skolan. Fast det kanske handlade om att bli illa berörd, och det är inte så kul, förklarar Carl-Göran Ekerwald och tänker på en pojke i klassen i Östersund som ”strök upp sig” mot andra pojkar.

Vad gällde att få ta i flickor minns han mest att han hade svårt. Och att det var underbart när det väl hände.

Carl-Göran Ekerwald
Vid 87 års ålder träffade Carl-Göran Ekerwald sin andra hustru författaren Sigrid Kahle. I dag beskriver han deras relation som elektrisk.

Första gången han pratade med en flicka var han 16 år. Den 18 maj 1940 såg han till att gå i kapp klasskamraten Anna efter en lektion där hon just hade hållit föredrag om modernisten Paul Cé­zannes måleri. ”Hörru Westerberg”, inledde han, ”vilket bra föredrag.” ”Tycker du?” svarade hon.

– Hon hade kappan uppslagen och ett skärp om midjan. Blond, med vackert ansikte.

De följdes åt genom centrala Östersund och när de kom fram till hennes port tänkte Carl-Göran att de kunde stå och prata. Men hon sa bara ”hej då”.

Samma kväll skulle Sverige mörkläggas för första gången på grund av kriget. I Östersund var det ljust som på dagen och många samlades på torget i stället. Carl-Göran, Anna och några vänner bildade ett litet gäng och gick nedför den branta sluttningen mot Storsjön. Men den ena kamraten efter den andra dröp av.

– Jag blev ensam med Anna. Jag var så erotiskt upptänd. Det enda jag tänkte var att jag aldrig skulle få ligga med henne. Och jag rörde henne inte heller, jag rörde inte hennes hud.

Tre veckor senare var det terminsslut och Carl-Göran skulle ut i skogsarbete hela sommarlovet. Han hade bara en tanke i huvudet: att få ut Anna på övningsfältet utanför stan.

– Efter ett tag gick vi tysta. Till slut tog jag hennes hand – och hon lät det ske. Jag tryckte hennes hand, och hon tryckte tillbaka. Vi var båda häpna, visste att något hade skett.

Carl-Göran var nu helt upptagen av nästa steg: att de skulle kyssa varandra. På bio hade han sett hur det gick till, och när de kom hem till Annas port tänkte han ”nu eller aldrig”.

– Och vad gjorde jag då? Jo, jag tryckte upp henne mot väggen och kysste henne. Så där hårt, så att tänderna möttes. Och vad gjorde Anna? Jo, hon öppnade porten, drog in mig och …

Carl-Göran Ekerwald fick sig en riktig avhyvling. ”Varför gjorde du så? Vi som hade det så bra. Du vet ju inte vem jag är! Nu blir det sig aldrig likt igen.”

– Jag var förtvivlad, och frågade lamt: Kan vi träffas i höst? Ja, sa Anna. Hon såg hur ledsen jag blev.

Under vinterns 30-gradiga kyla då båtarna låg infrusna i hamnen kunde de gå in i styrhytterna där det fanns plats nog för att stå upp och kramas. De knäppte upp ytterplaggen och värmde varandra.

Anna Westerberg och Carl-Göran Ekerwald levde ihop i 69 år och fick fyra barn. År 2000 drabbades Anna av alzheimer och visste inte alltid vem Carl-Göran var.

– Men hon kunde sträcka armarna mot mig då hon såg mig komma, eller ta mitt huvud mellan sina händer och dra mig intill sig. Så omedvetet kände hon igen mig ändå.

Han berättar att sjukdomen nästan förstärkte deras fysiska närhet. De famnades ända in i det sista. ”Till kvällen innan hon dog”, preciserar han.

Det var 2009. Året därpå träffade Carl-Göran Ekerwald, då 87 år, författaren och orientalisten Sigrid Kahle, 82. Deras kärlekshistoria blev omskriven och diktboken om deras förälskelse som kom ut 2013 kallade han Sigridiana.

Hur var beröringen mellan er?

– Oh, Sigrid var en sinnlig varelse! Fullständigt elektrisk. Det var nästan svårt att dansa … När jag höll om henne, då var jag direkt på väg till sängen. Vi hade ett livligt sexuellt umgänge, det var underbart.

Men också en annan intimitet var speciell mellan honom och Sigrid. Hon sa ”Läs mina dagböcker, så vet du vem jag är”. Carl-Göran fick ta del av dem, 40 band, fram till några månader före hennes död på nyårsafton 2013. De hade då haft drygt tre ganska stormiga år tillsammans – ”och vilka försoningsfester!”

– Tänk att få komma sin partner så nära att man får läsa dagböcker.

Carl-Göran Ekerwald
– Jag är rätt oberoende av människor nu, om jag ska vara uppriktig, säger Carl-Göran Ekerwald.

Med den kulturellt bildade Carl-Göran Ekerwald får ett samtal om beröring många bottnar. Som relief till sina egna erfarenheter ger han bibliska exempel, hänvisar till litterära skildringar, citerar dikter. Men han reflekterar också över vad konsekvenserna kan bli av att kroppslig beröring har ökat alldeles väldigt i vår tid – bara man setts en gång kramar man hej då, noterar han.

”Personalen som klappar om de gamla använder ibland beröring rutinmässigt, mekaniskt.”

– När ensamma åldringar bor på hem, vad viktigt det är att personalen inte är för kroppslig, säger han och berättar om sin kadettutbildning till häst på nuvarande Militärhögskolan Karlberg.

Ridläraren, som hette Tham, uppmanade dem att se hästen i ögonen innan de satt upp. Hästen skulle veta vem ryttaren var.

– Personalen som klappar om de gamla använder ibland beröring rutinmässigt, mekaniskt. Det kan ge en känsla av tomhet. Om det ska vara något vänligt i det, måste man ”ha sett hästen i ögonen”. Det måste uppstå en förtrolighet  mellan  dem som ger och tar emot be­röring. Har man sett i ögonen, kan man också se om vederbörande är mottaglig för detta eller inte.

Skulle du själv vilja bo med mer hjälp?

– Jag är rätt oberoende av människor nu, om jag ska vara uppriktig. Jag går upp i mitt arbete, så länge det återstår något att göra. Och jag känner mig inte otrygg, utan så länge jag får ha mitt arbete kvittar det mig var jag bor.

Här kan han också öppna fönstren ut mot verandan, mot skogen, känna hur det fläktar. En sådan vindpust, säger Carl-Göran Ekerwald, ”utplånar all poesi efter Goethe”.

– Genom en flickas hand kan jag bli lycklig, men en vindpust kan göra mig ännu lyckligare. Tallarna som rör sig i vinden – jag kan bli överlycklig av rörelser i träd. Men man måste vara i ett tillstånd utan besvärande tankar. Har man massa grubbel i huvet blir det ingenting.

Det är nu han kommer till vad beröring innerst inne innebär.

– Om inget uppväckte en känsla, skulle det vara väldigt ödsligt.

Carl-Göran Ekerwald

● Ålder: 92 år.
● Bor: I Lagga, Knivsta kommun utanför Uppsala.
● Familj: Fyra barn med familjer, 10 barnbarn, 1 barnbarnsbarn.

Agneta Lagercrantz

Agneta Lagercrantz

Frilansjournalist och författare.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant